Tack för den insikten, säger jag bara, för idag hände allt som inte ska hända och vi tacklade det bra hela gruppen. Alla var glada och positiva och det påverkar såklart hundarna på ett positivt sätt. Vad hände då? undar ni säkert.
Jag hade bjudit in Jenny med Unni och Ingela med Tea till "Marias och min träningsplats" i Sollentuna. Maria och jag har tränat där på vardagförmiddagar och vi förstod att det skulle kunna vara mer folk där på helgerna så vi tyckte 9 var en bra tid att börja (innan alla människor kom).
HA HA HA! Klockan 9.00 var parkeringen full med bilar. Maria och jag stod och fånglodde och undrade vad som var på gång? Ungar, vuxna, hundar och människor med värsta kikarna samlades i grupper. Jag hade lassat ur en svart sopsäck med 9 änder från bilen, en kylväska med diverse vilt och en plastkasse med 3 tinade änder samt min vanliga ryggsäck. Bredvid mig parkerade en man som lassade ur en kamera med superobjektiv, kamerastativ och diverse fågelskådargrejor. Maria och jag höll på att skratta ihjäl oss. Ja, herregud. Till råga på allt gick den svarta säcken sönder, så ett andhuvud trillade ur medan Maria baxade säcken till sin bil det snabbaste hon kunde.
Sedan ringde Ingela och sa att hon stod vid en vägbom 3-4 km bort. Jag skulle försöka åka och hämta henne men kom bara några meter innan jag fick stanna för en vägbom. Ingela hade tillräckligt gott humör för att ta sig en ordentlig promenad (och jag fattar faktiskt inte hur hon kunde hitta rätt - fantastiskt bra gjort!). Jenny hade inte heller kommit, så jag ringde och ringde henne. Upptaget hela tiden, men det berodde på att hon ringde sin sambo som försökte hjälpa henne att hitta rätt. Vilket j...a träningsställe. Så centralt men ändå så avlägset på något sätt.
När vi väl träffades hade ännu fler bilar kommit och parkeringsplatsen var knökfull. Vi styrde kosan mot den träningsplats Maria och jag sett ut vid tidigare träningstillfälle. Tre kossor stod fridfullt och betade i änden av hagen.
- Titta på kossorna, sa jag.
- Kossorna? Det är ungtjurar, svarade Maria.
- Va? Har vi tränat i samma hage som ungtjurar tidigare? frågade jag.
- Hmm, kanske inte så lämpligt, funderade Maria.
- Vi måste gå till en annan plats där det inte är så mycket folk, påpekade Ingela.
Så vi gick vidare mot en annan plats Maria och jag tränat på tidigare. Ganska långt att gå, men inga sura miner. När vi "slagit läger" såg jag plötsligt några människor som rörde sig i skogskanten.
- Vem är det där? undrade jag.
- Ett helt gäng med människor, sa Maria.
- Åh nej, det är fågelskådarna....
Nu gäller det att se positivt på träningen, tänkte jag och kom på att hundarna för en gångs skull fick en riktigt lång promenad och sedan passivitet innan träningen kom igång. Bruno som alltid är alert blev så uttråkad att han somnade på plats.
När fågelskådarna kollat klart på "sina fåglar" satte vi äntligen igång vår träning. 4 målområden lades upp. 3 linjetag med änder och duvor och ett närsök med 4 måsar. Hundarna jobbade samtidigt och vi alternerade mellan aktivitet och passivitet. Utifrån min horisont var hundarna fantastiskt duktiga. Arbetsglada, tysta och fokuserade. Nacho-pachen arbetade fint. Jag kunde stå ganska länge och låta honom kolla på hundar som arbetade utan att han hetsade upp sig ett dugg. Han hämtade alla fåglar med fina upptag och grepp, förutom en and som var lite blodig. Den tog han flera omtag på vid första hämtningen, men sedan apporterade han den lika fint som alla andra fåglar. Måsen tog han över vingen, men jag är i alla fall glad över att han apporterar fåglar som han inte är särskilt förtjust i.
Vid ett linjetag fick han vittring av duvstationen och skulle sticka till den istället, men han kom fint in när jag sa till honom och jag kunde styra om honom åt rätt håll.
När vi tränat en stund fick vi sällskap av några rödhåriga kor, higland cattles.
Jag själv blev helt chockad när jag plötsligt såg några intresserade kor närma sig min lilla Nacho-pache när han var pågång att apportera en and, men kon tycktes inte bekomma Nacho ett dugg och korna verkade inte heller bry sig ett dugg om oss. När vi märkte att korna var ofarliga fortsatte vi träningen med korna som störning. Korna ledsnade efter en stund och vandrade vidare. Ja, jag säger då det! Vilka fantastiska hundar!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag läste lite om korasen "Highland Cattle" när jag kom hem och rasen beskrivs som ett underbart djur. Snälla med ett gott lynne, nyfikna men ändå inte närgångna. Ja, precis så uppfattade vi dem faktiskt och det var därför vi vågade vara kvar i hagen och träna. Klicka här om ni är intresserade.
NACHOS BLOGG:
- Hello alla Nachodiggare. Här är jag och mina tjejer....
- Min matte bjöd in en underbar tollartjej till dagens träning - en brud jag verkligen tände på - nämligen Lönnlövets Watt - klart man tänder på henne.
- Matte tycker det är bra att jag vilar och kopplar av emellanåt och det är jag riktigt bra på nuförtiden.
- Som en sann gentleman skänkte jag min fina pinne till fröken Unique, men attans vad den ser frestande ut...
- Våra mattar hetsade upp sig lite när de stora röda tollar-korna ville vara med ock leka, men jag och mina kompisar tog det lugnt och bestämde oss för att fortsätta träna ändå. Lite störning kan väl inte skada va? Min matte sprang runt och flyttade fåglarna till nya ställen vilket vi andra tyckte var fullständigt onödigt....
- Fröken Unique är en tuff adelsdam. Några rödhåriga kossor kan väl knappast vara farliga, eller?
- Min bästa kompis Bruno var duktig som vanligt och brydde sig inte ett dugg om korna - de hade nog tollarblod i sig - för de var väldigt lika oss andra...
- Du och jag matte.
- Du och jag Stefan.
.jpg)
