23 februari 2009

Idag har vi haft en prat- och jaktträff. Tiden rann iväg och det var så skönt att kunna koppla bort allt runt omkring och bara ägna sig åt hundsnack och hundträning. När Monica och jag tränar hund pratar vi ofta om oss själva också, så idag skojade vi om att vi nog ägnar oss åt egen personlig utveckling, ja, det är nästan terapeutiskt på något sätt. Man är tvungen att jobba med sina egna svagheter för att kunna bli en bra hundtränare och för mig är det tydligt att de svagheter jag har i hundträningen är desamma som jag har i övriga livet. Om jag ska avslöja något så har jag dåligt tålamod och alldeles för höga krav på mig själv för att det ska vara hälsosamt. Mer berättar jag inte idag. Man får ju tänka på att hela världen kan läsa det man skriver...

Idag höll jag på att skratta ihjäl mig för jag skulle försöka vara sådär lugn och sävlig som Sanna rekommenderat. Gång på gång kom jag på mig själv med att ha alldeles för hög aktivitetsnivå. Nacho var en underbar hund att träna idag. Han var förig, uppmärksam och otroligt villig att jobba. Jag älskar när han är på det här sättet, så himla mysig och trevlig!

Vi tränade jaktfot och passivitet med två hundar åt gången. Vi la ut dummys med 40 meters avstånd. När hunden gick bra jaktfot fick han hämta en dummy. På samma gång tränade den andra hunden passivitet vid sidan om. Vi la ut dummysök bakåt eller leksak / godis och stod och tittade på den som arbetade. När hunden satt fint vid sidan vände vi om och lät hunden hämta leksak / godis eller gå på söket. Nacho skötte sig exemplariskt. Enda gången han pep var när Monica och jag stod och pratade - det gillade han inte. Han hade fint fokus och var helt tyst när Poker och Izor arbetade. Nacho fick köra övningarna två gånger, eftersom vi först tränade Nacho - Poker och sedan Nacho - Izor. Jag tränade även inkallning med stoppsignal och utsignal samt några linjetag.

Igår rymde Nacho. Vi hade åkt bil till Ekilla för att träna rapport, men innan vi hann starta försvann Nacho. Han brukar alltid hålla sig i närheten av mig så jag blev jätterädd. Såg framför mig hur han blivit överkörd eller gått genom isen. Ena stunden var han alldeles vid sidan av oss och nästa sekund var han borta. Jag var helt säker på att han sprungit efter vilt, men se det hade han inte, den lilla skithunden. Vet ni vad han hade hittat?
En löptik, såklart.

Danne och jag sprang omkring i skogen och ropade och var jätteoroliga. Nacho var spårlöst försvunnen och vi hann tänka de allra värsta tankarna. Så plötsligt hörde vi någon ropa;
- Hallå, här är han - vi har han...
Så såg vi dom. Där kom en kvinna med en svart flat i koppel. Bredvid henne gick en man med en stretande, tjutande tollare vid sidan.
Nacho-pacho hade träffat sitt livs största kärlek. Jag har aldrig sett honom så vansinnig. Tungan hängde långt ner vid sidan av den vidöppna munnen. Ögonen stod åt minst två olika håll och han flämtade och stretade i kopplet. När vi kom fram till paret såg Nacho ut som om vi var totala främlingar. Helt oberörd. Han hade bara ögon för den vackra svarta prinsessan och blev tämligen irriterad över att ett koppel höll honom ifrån henne.
- Vi var tvungna att koppla upp honom, sa mannen. Han var alldeles galen och vi kunde inte få iväg honom. Som tur var hade vi ett extrakoppel.

Pust och stön...det var i alla fall bra att Nacho levde och kom tillrätta så snabbt. Jag hade aldrig kunnat tro att han skulle smita sådär. Han är så himla enkel att ha med sig överallt - springer aldrig bort i vanliga fall. Men är man kär så är man!