Träning med flow

Tänk vad roligt det är att träna hund och vad skönt att kunna koppla bort jobbet helt och hållet. Före träningen var mitt huvud överbelastat av jobb, jobb och åter jobb. Jag vet inte hur många plustimmar jag jobbat ihop de senaste veckorna och dessutom körde jag dubbla sovande-jour-pass de senaste dygnen. Jag har jobbat från onsdag morgon 08:30 - fredag morgon 08:30, med några få timmars rast. Dessutom hade vi ovanligt många incidenter och bråk på jobbet, vilket ju inte precis gör en piggare och gladare till sinnet.

När jag kommer ut i skogen och börjar fundera på träningsupplägg och sätter igång träningen existerar bara det som händer "här-och-nu". Det finns ingenting annat i mitt huvud och det är otroligt skönt. Dessutom tycker jag oftast att det är så kul att träna att jag blir på gott humör. Hundträningen berikar verkligen mitt liv!

På psykologispråk kallar man denna företeelse för "flow". Det är en känsla av lycka till följd av fullständig koncentration då tid och rum tycks försvinna. Redan på 70-talet beskrev forskaren Mihály Csíkszentmihályi flow som ett mentalt tillstånd som upplevs som starkt positivt. Man kan prestera bra under flow, men det är inte nödvändigt för att uppnå känslan.
Jackson har skapat en modell för flow, den s k flowkvadranten. När man upplever låg utmaning i kombination med låg skicklighet uppstår apati. Om kraven är höga men skickligheten låg känner man rädsla. Låg utmaning i kombination med hög skicklighet brukar ge leda, tristess eller avkoppling. Det är först när man känner både hög utmaning och upplever sig som kompetent som flow kan uppstå. Det handlar alltså om att stämma av krav med kompetens, så att den utmaning man ger sig ligger precis och kittlar i överkanten på de förutsättningar man har. Genom att försöka hitta sitt flow, får man ett slags kvitto på att man ger sig själv rätt krav i förhållande till vad man kan. Flow kan inte uppstå med för låga eller alltför höga krav. Därför blir flow ett sätt att läsa av hur man ligger till på sin egen kravskala. I den meningen är flow ett sätt att arbeta med att förbättra sina prestationer, att hela tiden sätta kraven så att man anstränger sig och utvecklas, men inte så högt att de skapar rädsla.

Ja, som ni ser har jag kvar ett visst intresse för psykologi...

Så om vi pratar om flow så kan man ju fundera på hur jag använde min skicklighet idag och på vilket sätt jag utmanade mig själv (och Nacho) i träningen.

På det personliga planet är det bra för mig att träna med människor jag tycker är duktiga och erfarna hundtränare. Det får mig att känna mig lite i underläge och det är en känsla jag har svårt för. Min personliga utmaning handlar alltså om att strunta i att jag känner mig underlägsen och göra så gott jag kan. Jag försöker att styra min egen träning och lita på att jag kan och känner min hund bäst, utan att för den skull tro att jag kan allt. Att träna med duktiga hundförare medför att jag utvecklas och att min träning blir bättre. Jag jobbar hela tiden med mitt humör eftersom Nacho påverkas så av mitt känsloläge. Jag försöker vara lyhörd och observant på min hund och ge rätt signaler vid aktivitet och lugnande signaler vid passivitet. Det är oerhört svårt för mig, eftersom jag hela tiden vill tramsa och skratta med den jag tränar med. Jag har lätt att glömma bort Nacho i de lägena. Det brukar resultera i att Nacho blir otålig och frustrerad och börjar pipa. När jag ger Nacho en uppgift är han tyst och koncentrerad istället. Jag måste alltså ha full koll på Nacho under hela träningspasset, framförallt i de pauser som uppstår.

För att flow ska uppstå måste man se till att varje träningspass blir en utmaning. Man ska lägga träningen på en nivå som är tillräckligt svår. Inte för lätt, inte för svårt - och det är så knepigt att bedöma i förväg. Idag utmanade vi Qvicka och Nacho på ett svårt linjetag rakt mot en stor grop som var fylld av stora och små grenar. Anden låg under en massa grenar och pinnar, så hundarna var tvungna att gå ner i gropen och krypa under grenarna för att få fram anden. Jag var osäker på om Nacho skulle våga sig igenom bråtet, men det gick riktigt bra för både Nacho och Qvicka (och för Louise också). Vi försökte även utmana hundarna på ett sök med 4 änder i kuperad terräng där vi gömde 2 fåglar i gropar under täta granar, en fågel i en grop fylld av grenar och den sista anden ganska djupt upp mot ett berg. Nacho och Qvicka tyckte utmaningen var löjligt enkel och sökte fint båda två. Nacho-pachen kom in med fina grepp på änderna (döm om min förvåning). Som slutövning fick de träna linjetag med ökat avstånd. Louise stod och studerade Nachos gripanden och såg att hur hon än la fågeln så kom Nacho farandes, hittade pippin, slog upp den med tassen för att kunna gripa bättre och levererade snyggt till mig. Ja, min Nacho-pacho är "one-of-a-kind". Nu har han ersatt fjösgreppen med att sparka upp anden från marken. Man kan inte låta bli att småle. Jag var noga med att växla mellan aktivitet och passivitet under hela passet och det fungerade bra. Inte ett endaste litet pip idag...lugn och fin...jag är så nöjd.

Efter träningspasset gick vi en promenad med Nacho, Vilja och Qvicka. Vilken lycka för den lilla Pachon att få leka med två läckra tollardamer och roligt för mig att umgås med Louise. Vi avslutade passet med att fundera över vad vi ska träna vidare på. Så lätt att glömma bort att reflektera över passet - men reflektionen är oerhört viktig för att komma vidare i träningen. Jag ska fortsätta greppträningen och börja nästa pass med "hålla-emot-övningen" innan Nacho får hämta fågel. Jag ska fortsätta utmana Nacho med svårigheter i söket. Får inte tro att han inte klarar svåra saker, för han klarar det galant. Det är jag som tror att han inte kommer klara svårigheterna. Begränsningarna ligger alltså hos mig, inte hos Nacho. Ska även utmana honom mer i linjetagen och börja klocka hur länge han kan ligga passiv och lugn, så jag inte fastnar vid ett visst tidsintervall i pauserna.