Vovvarna

Allt mer sällan mellan uppdateringarna, men just nu har lusten fallit på... Lille Lajban är inte så liten längre. 8 månaders stor kille med fokus på STOR. Han väger drygt 24 kg och är säkerligen redan nu alldeles för hög för att vara tollare i alla fall. Lustigt egentligen - har ju Nacho som är på gränsen för liten för att vara hane och nu Lajban som är så himla stor. Det verkar i alla fall inte vara min lott i livet att ägna mig åt utställningskarriär med vovvarna för jag har ingen som är tillräckligt "snygg" för att jag ska ha lust att ställa ut. Tycker inte alls det är kul att gå in där och springa runt och sen få höra att mina vovvar inte duger - nä då struntar jag hellre i det. Finns betydligt roligare saker att ägna sig åt! Lajban tränas i lydnad och jakt (apportering). Han är en underbar hund att träna. Älskar mat och alla former av lek gos och går även i gång på verbal belöning. Han är en morsgris, vill allra helst vara nära mig och gör inga längre utflykter om det inte gäller apportering föstås för då har han ett fint driv och springer långt och självständigt ut och söker efter såväl dummy som fågel. Fast fågel är bäst i Lajbans värld. Han är helt spontan på all sorts vilt, bara öppnar munnen och apporterar. Kommer dessutom direkt tillbaka till mig - vilken dröm! Han är en apportör utan dess like, hittar saker att bära på under varenda promenad... Lajban funkar väl i flocken - är en gullegris utan dess like - älskar allt och alla. Han är så trygg socialt sett och jag är så lycklig över det. Han är inte särskilt nyfiken eller extrovert men går gärna fram och hälsar om någon är intresserad av honom. Han är helt okänslig i kroppen, tål rejäl beröring och bryr sig inte alls om sinnesstämningar som min lilla Prima-Lotta gör. Han kör sitt race och känner sig nästan alltid väldigt glad och bekymmerslös verkar det som. Han har inga trista vaktbeteenden eller resursförvar ännu. Hoppas det håller i sig, men det kan såklart ändras när han blir äldre och "ballare". Jag är i alla fall överförtjust i denna stora klump. Ja det är nog alla i familjen. Stefan går och bär omkring på klumpen dagarna i ända, ha ha. Ja till och med Susa älskar honom. De leker brottas och delar på grejor. Verkligen jättegulligt. Susa han inte sådan gemenskap med någon annan hund i flocken. De är rätt lika, buffliga på något sätt och vill stå i centrum, men sen har ju Susa sina rädslor som lyckligtvis Lajban inte har förstås. Lajban är dessutom (än så länge) en tyst arbetande hund. Det glädjer mig! Jag har haft med honom på retrieverträning och han har inte sagt ett pip när andra hundar jobbat. Sååå duktig!

Lajban drygt 3 månader

Lajban växer och frodas!
Mest växer hans ben som har blitvit oerhört långa. Han vägde 10 kg vid 12 veckor och är nästan lika hög som Prima - över 40 cm är han definitivt.
Lajban funkar bra i flocken. Har lyckats dia Qvicka vid två tillfällen den lille skurken, men Qvicka var snäll och lät honom hållas. Susa är som vanligt oerhört förtjust i valpar och har tagit huvudansvaret för fostran. Nacho är uppe i Jämtland så han slipper valpbuset...

Hörde idag att Nacho blivit påhoppad av en hund, men som vanligt beter han sig strålande så det hela hade slutat med att hundens ägare brottat ner sin odåga och Nacho var tack och lov oskadd.

Qvicka och Kolas valpar ska flytta hemifrån om några dagar så snart blir det lugnt i huset. Valparna har varit oerhört lättsamma så särskilt trött är jag faktiskt inte. Det är ju också en oerhörd fördel när valparna kan vara ute på tomten sommartid.

Lajban har redan hunnit bada och simma. Jag tror han tog första simtagen vid 10 veckors ålder. Jag var alldeles paff. Han gick ut så fint och plötsligt låg han där och skönsimmade som han aldrig gjort annat i hela sitt liv. Han har också hunnit med att prova på fågel och viltintresset är fint.Han griper vackert, har bra grepp och kommer direkt in till mig. Vi håller på med lite avlämningsträning i köket emellanåt och han är lättlärd och fokuserad. Klarar fint att sitta med damerna i köket och vänta på sin tur för avlämningsträning. Ja, damerna behöver förstås inte denna träning, men de vill gärna delta och jag tycker det är bra att Lajban får lära sig vänta på sin tur.

Lajban sover hela nätterna, håller sig hela nätterna och är en så cool valp. Lite lika Susa när hon var liten, fast inte rädd förstås. Han är inte särskilt modig heller kan jag berätta, men med lite stöd från mig hanterar han världen på ett fint sätt. Jag tycker i alla fall väldigt mycket om honom. Han är oerhört förig, tittar mig djupt in i ögon och har fantastisk uthållighet. Fint lekintresse, gillar alla leksaker, kamp och godis. Hans största problem just nu är att han inte har koll på sina långa ben, så han är minst sagt en klumpig gosse! Men söööt!

Lattjo Lajban

Längesen jag skrev!
Har oftast fullt upp med Tollarbos hemsida som ständigt är i behov av uppdatering. Och inte ska man klaga inte - vi har så många Tollarbohundar som är ute och tävlar och resultat efter resultat strömmar in. Vår hemsida funkar inte heller något bra, vi skulle verkligen behöva göra om allt, men när finns tiden?

Nu måste jag i alla fall uppdatera här på bloggen eftersom en ny liten vovve gjort entre i våra liv.
Let me introduce - Arbetsviljans Kokoskaka - kallas Lajban - o jag hoppas vi kommer ha kul tillsammans.

Stefan är ruskigt förtjust i lillkillen - de har hittat varandra! Ja jag gillar honom också förstås, men jag gillar ju alla mina vovvar. Lajban har visat en hel del egenskaper jag uppskattar hos en arbetande hund, så jag hoppas han blir kul att träna.

Nacho bor mest hos Dannes mamma och pappa. Där agerar han utmärkt service- och sällskapshund och verkar vara mycket lycklig - dock lite för tjock tyvärr.

Lajban retar damerna här hemma och får sig en tillsägelse med jämna mellanrum, men det verkar inte stoppa honom någon längre stund. Vi har valpar hemma också. Qvicka- Kola kullen som snart är fem veckor. Lajban tycker han borde släppas in i hagen för att röja runt lite med kusinerna - men NEJ, det får vänta - Lajban är alldeles för häftig och bitig för de små. Han får stoja med Susa och Qvicka istället.

Cirkusprinsessan

Jag har börjat på kurs!
En alldeles ordinär icke tävlingsinriktad kurs med vanliga människor.
Herreguuud så skönt...
Ingen prestige, inga krav på prestation utan enbart glädje och trevliga känslor.

Jag har ju tyvärr en tendens att ta allting lite väl seriöst, att lägga allvar och perfektion i saker jag gör. Och visst är det bra i många sammanhang, men jag betalar ett pris för det - nämligen min egen glädje. Jag är ju alltid glad och positiv i min hundträning, men den där egna känslan - känslan av äkta glädje i det vi gör - den försvinner tyvärr ibland och jag frågar mig varför jag egentligen tränar hund? Om träningen går över i prestige och jag blir besviken eller känner att vi inte kommer dit jag vill, om jag börjar jämföra mig med andra och får för mig att det viktigaste i livet är att vi tävlar och när framgång, då är jag ute och cyklar! Den personen är nämligen inte jag! Trots att jag blivit delägare i Tollarbo och har fantastiska hundar så är det kanske ändå så att jag är en person som trivs allra bäst när jag får träna mina vovvar utan sikte på tävling. Rätt var det är så är vi där ändå - vovven är så klar att jag känner att jag helt enkelt vill tävla, men tävlandet i sig själv är aldrig målet för mig. Det är inte därför jag skaffat hund. Jag vill ha kul med vovvarna och när vi har kul utan tankar på prestation så går det i stort sett alltid väldigt bra.

Jag började således en hundkurs som heter Cirkushunden. Tanken är att vi ska lära hundarna olika trix, dels som aktivering men oxå för att förbättra samarbete mellan förare och hund. Kursen är klickerinspirerad och baseras på shaping. Under första passet hade vi kort genomgång, sedan fick vi träna timing och shaping på lite olika sätt.

Prima är ju inte speciellt förtjust i andra hundar. Hon verkar tycka att andra hundar kan försvinna från jordens yta. Antingen ignorerar hon dem totalt eller så fräser hon åt dem att gå sin väg. Hon är inte en vänlig typ som sin mor och far. Jag har funderat en del på det här och tänkt att det vore bra för henne att umgås lite mer med andra raser - vi träffar ju bara folk som har tollare och Prima känner bara en enda annan hund, nämligen en dvärgpudel som Dannes bror äger.

Vad hände?
När vi kom in i lokalen såg jag att Prima blev förbryllad. Jag tror aldrig hon har varit så nära så många andra raser samtidigt ( ja kanske på någon utställning eller tävling). På kursen går en toypudel, en cairnterrier, en lagotto, en keeshound, en shapendoes, en flat och en schäfer. Prima tittade på hundarna med stora ögon, men sen jobbade hon fint med mig i den trånga lokalen. Inga problem alls vilket jag tyckte kändes väldligt bra. Jag passade på att träna lite platsliggning där i den stökiga miljön och det gick finfint. Toppen!
Bäst av allt var ändå den trevliga glada stämningen. Ni skulle ha sett Prima. Hon var verkligen i sitt esse - himlastormande glad och arbetssugen - min söta fina lilla cirkusprinsessa!

Till nästa gång ska jag lära Prima "high-five". Vi är på god väg - hon är smart oxå sessan min....

Lilla rädda Susa...
Ja ibland glömmer jag bort hur oerhört rädd hon är i grunden eftersom hon oftast klarar sig såpass bra till vardags. Men vissa stunder blir det mer påtagligt. I morse fick jag för mig att vi skulle använda frukosten till att träna inkallning med ställande. Susa följer glatt med ut - hon älskar ju både träning och frukost så svansen viftar och humöret är på topp. Jag ställer ner matskålen under en buske och ska precis ställa upp då en dam med barn och barnvagn uppenbarar sig på en väg ca 20 meter bort. Susa stelnar till, svansen kroknar och det goda humöret är som bortblåst. Istället infinner sig en misstänksam och kontrollerande hållning. Jag försöker få kontakt med henne men inser fort att det inte kommer förändra hennes inställning. Hon äter maten jag stoppar i munnen på henne men tuggar inte - sväljer per automatik och vägrar släppa fienden med blicken. Jag fryser. Hade inte alls tänkt stå stilla och vänta på att få träna, men jag har bara två val. Antingen avbryta övningen eller vänta tills Susa samlat sig. Jag bestämmer mig för att vänta. Sätter mig på huk och pillar lite med maten vilket vanligen brukar resultera i att Susa klistrar fast mig med blicken medan dreglet rinner nerför mungiporna. Susa kan för tillfället inte tänka på mat - måste fixera fienden och ta ställning till fight, fly or freeze. Hon väljer freeze ända tills damen med barnet passerat utom synhåll. Då kommer hon till mig och sätter sig, tittar lite på godiset men känns splittrad. Hon kan fortfarande höra fienden prata med varandra. När de inte längre hörs skakar hon av sig den hemska upplevelsen, tittar på mig med mörka vackra förväntansfulla ögon, trampar lite med framtassarna och viskar;
- Kom igen matte. Vad väntar vi på! Herregud, kom igen då, vi har väl inte hela dagen på oss. Jag är skithungrig....
- Ja okey då, min sköra prinsessa. Vi provar väl då! Vill du träna?
- Ja, vad tror du? ropar hon glatt medan svansen viftar allt snabbare.
- Hmm, ja då provar vi då.
Men härlig attityd, fart och underbar precision visar Susa därefter hur en riktigt snygg inkallning med ställande ska se ut...precis som om ingenting hänt - som om allt är precis som vanligt.
Sånt är livet!

Idag tränade vi vovvarna i ett klassiskt råkallt dimgrått novemberväder. Lystra och Prima fick vara ute tillsammans och vi turades om att träna och kasta åt vovvarna. Susa fick vara med som passiv hund när Maria tränade Tassa vilket hon skötte alldeles utmärkt.

Min träning blev väl sisådär måste jag säga. Just därför har jag behov av att skriva ner det hör för att påminna mig om några saker som är viktiga i vår träning.

Dels fick jag bekräftat att jag bör träna mer markeringar på äng/fält. Prima har svårt att hitta nedslagsplatsen på äng där det inte finns tydliga referenspunkter. Vi gjorde en övning som handlade om figgens plats i förhållande till nedslagplats. Hunden fick 4 markeringar på samma plats. Figgen bytte plats vid varje kast, stod till höger om nedslagsplats, till vänster, bakom o framför. Prima blev säkrare o säkrare på platsen och verkade inte ett dugg påverkad av hur figgarna stod medan de andra hundarna var bäst på första markeringen o sedan påverkades lite av att figgen bytte plats. Intressant!
Prima har i alla fall mycket svårare att markera på äng än i skog, så jag bör träna mer markering på äng.

När vi tränade dirigering blev upplägget helknasigt. Lystra har ju alltid var mycket mer ranghög än Prima. De har haft svårt att leka ihop då Lystra alltid vill dänga ner Prima i backen. Jag gjorde en övning där jag hade tänkt dirigera Prima åt såväl höger vänster o fortsatt ut. Då vi bara hade två "pinnar" så fick Louise o Maria också agera referenspunkt och de hade med sina vovvar. Prima gjorde fina stopp på stoppsignal, klarade höger mot pinne och vänster mot Maria o Tassa bra, men kunde inte ta sig ut till Louise. Jag förstod ingenting. Gjorde det enklare o enklare och tillslut så lätt att Prima inte skulle kunna missuppfatta mig. Men istället för att springa ut mot Lousie o Lystra så ställde sig Prima och luktade på en fläck. Då förstod jag att något var fel. Sånt gör inte Prima när vi tränar jakt. Jag avbröt således och började fundera. Prima är bra på "ut", så varför gick det  inte. Så fick jag en tanke. Kan det bero på Lystra? Frågade Louise som berättat att Lystra skällt till när Prima hämtade någon av de första dummisarna. För att ta reda på om detta var orsaken gjorde vi en övning där alla tre ställde upp med vovvarna vid sidan och så kastade vi dummys till varandra. En hund fick apportera, de övriga vara passiva. När Prima skulle springa mot Lystra för att apportera dummy avtog farten den sista biten och innan hon grep tittade hon på Lystra. När Prima sprang mot Maria o Tassa sprang hon lika fort hela tiden och grep direkt, tillsynes oberörd.

Ja, så är det alltså. Prima har svårigheter att springa till sin syster och apportera dummys. Värt att tänka på i den fortsatta träningen. När Louise kastade hamnade ju dummyn en bit ifrån Lystra och då apporterade ju ändå Prima även om man såg att hon var lite vaksam - beredd på att Lystra skulle ha åsikter om detta. Men att springa på dirigering rakt mot syrran gick helt enkelt itne. Då vet jag det! Får ha med mig fler pinnar vid nästa dirigeringsträning istället.

Prima BPH

Igår gjorde Prima BPH. Gud vad jag älskar den lilla hunden. Hon  är min - bara MIN. Jag gillar verkligen hennes känsla av att det är VI TVÅ som gör allting tillsammans. Hennes far, den käre Nacho-Pachon är ju en mer egensinnig typ som gör precis som han själv vill. Han är inte särskilt beroende av mig även om han gillar att göra saker med mig. Nacho gillar allt och skulle i princip kunna flytta hem till vem som helst. Prima, den lilla prinsessan, har bestämt sig för att det är hos mig hon ska vara och andra människor är rätt onödiga. Ibland tycker jag att hon kunde vara lite mer social. Det är så härligt när Nacho springer runt och kråmar sig och gör sig till och alla tycker han är sååå söt. Det brukar inte vara så många som tycker Prima är söt och gullig. Men igår var det så i alla fall. Publiken och figgarna var stormförtjusta trots att Prima betedde sig precis som brukar. Men hon visade upp en glädje, lekfullhet, orädsla och samarbetsvilja med mig som var fantastisk. Så den här gången blev det pluspoäng till min lilla Pippi-Lotta.

Vad gjorde hon då?
Först gick vi runt publiken och Prima hoppade upp på flera av dem och sa:
- Hej på dej!
- Hej på dej!
- Hej på dej!

Sen gick vi och ställde oss mitt emot publiken och figgen klappade i händerna för att få uppmärksamhet. Prima tittar på henne, vänder sig sedan om till mig och sätter sig vackert. Så söt! Jag började förstås fnittra och fick en tillsägelse att vara tyst. Men hon var ju så himla gullig.
När figgen närmade sig oss hoppade Prima upp på henne för att hälsa, men när hon inte besvarade hälsningen ansåg sig Prima vara klar, så när figgen lockade på henne var hon totalt ointresserad och hoppade bara på mig istället. Figgen tog Prima och gick iväg. Prima blev himlastormande glad när hon kom tillbaka till mig;
- Åh matte - min matte vad länge vi varit ifrån varandra....
Sen tog figgen tag i Prima och strök henne längs sidan, tog på benen och kollade tänder. Prima stod stilla, ja hon brukar ju acceptera hantering bra även om hon inte precis gillar det.

Nästa del var lek, dels med egen leksak och med BPHleksak. Prima lekte som en tok. Under kampen råkade hon till och med bita figgen i fingret så det började blöda. Men även i den intensiva leken tar hon kontakt med mig en gång och kollar att jag är kvar...

Prima gillade maten under "matdelen". Hon jobbade en del med sista burken, men jag trodde nog hon skulle vara än mer intensiv. Hon är ju expert på att öppna saker...

Överraskningsmomenten gick som förväntat. När "dumpen" for upp tog hon till skärpa och sprang  i en båge o tog kontakt bakifrån. Sen var det över och hon brydde sig inte ett dugg om den. Den skramlande burken (ljudet) gick också bra, men här har jag lite svårt att tyda vad hon gjorde. Hon blev inte särskilt rädd, gick själv nästan ända fram, satte sig framför mig och när jag inte pratade med henne gick hon iväg och luktade. När vi gick fram till skramlet kom hon fram till oss, luktade lite förstrött på burken och fortsatte sedan lukta på marken. När vi gick förbi efteråt var hon helt ointresserad av skrammelburken. Att lukta sådär kan ju vara avledande beteende - hunden luktar när den blir rädd - men hon såg verkligen inte rädd ut.

Sen var det dax för främmande person. En person som långsamt närmar sig med svart stor hatt, solglasögon och blå rock. Prima pendlade mellan att sitta bredvid mig och stå framför mig. Hon skällde några gånger, men var inte särskilt upphetsad. Ville springa fram flera gånger men hindrades ju av kopplet. När kopplet väl släpptes satt hon kvar (jag undrar om hon förstod att hon var lös) för när vi börjde ta några kliv sprang hon själv fram och hoppade som en idiot på "gubben" När hon hälsat klart sprang hon o kollade var gubben kom ifrån. Gubben tog av sig rock, hatt o brillor under tiden. Prima kom tillbaka och mannan ställde sig framåtlutad, klappade sig på låret o lockade. Prima började skälla, tyckte han var mycket konstig. Han hade problem med ett knä så han kunde inte sätta sig ner på huk, vilket jag tror Prima upplevde som hotfullt. Hon brukar aldrig ha problem att gå fram till folk även om hon inte är särskilt social och kärvänlig mot främlingar. Prima sprang fram, men man såg att hon tyckte han var läskig och när hon väl luktat på honom for hon lika fort tillbaka till mig och var klar. Mannen hälsade på Prima efter provet och då tyckte hon han var helt okey eftersom han gav henne en godis. Ja precis så är hon  lilla Pippi-Lottan. Om hon har något att vinna på kontakten så känns det bra! Hon brukar ofta hälsa på främlingar för att kunna kolla om de möjligen har en godis i fickan. Jag tror aldrig hon hälsat bara för att hon är glad att se dem. Nä, hon är bara glad i mig och de närmsta i flocken....

Titta gärna på Primas film HÄR!