Så mycket känslor...

...ja, det här med kastrering är uppenbarligen ett hett ämne!
Det svåraste för mig har inte varit att besluta om Nacho ska kastreras eller ej, utan det svåraste har varit att jag behövt förklara mig och försvara mig och att jag får så mycket skuld.

Jag har länge funderat på att kastrera Nacho. Jag har pratat med otaliga människor om hur en kastrering påverkar hundens personlighet. Jag har forskat och läst och funderat. I somras var Nacho en hårsmån ifrån att para Susa, trots att jag höll dem isär så gott jag kunde. I ett obevakat ögonblick hade Susa stuckit ut och stod vackert uppställd intill herr Nacho som var uppbunden vid äppelträdet på tomten. Jag hann precis sära dem...

Nacho är en alldels underbar hund och jag är övertygad om att han kommer vara lika underbar efter sin kastrering. Möjligen lite mer intresserad av mat, vilket bara är en fördel eftersom han är en mycket kräsen hund när det gäller mat. Kanske lite mindre tikintresserad, lite mindre doftintressed, men vad gör väl det? Kanske lite lurvigare päls...

...men framförallt får han leva sitt liv i sin flock utan att bli frustrerad och galen av att slitas ifrån sina tikar när de löper och jag slipper vara orolig, ständigt passandes på dem alla.

Nacho mår bra, men är lite medtagen efter narkosen. Han ligger på sängen med sin tratt på huvudet.

Susa är nog den som är mest orolig. Hon höll på att få spader när hon såg Nacho med tratten på huvudet.
ETT MONSTER!!!!
Vem är det där?
Det ser ut som Nacho men något är väldigt fel, skällde fröken Sus...
Han ser inte ut som han brukar - nä- det måste va någon annan hund - säkert en mycket farlig hund - bäst jag skäller lite till - försvarar alla här i huset...

Sen släppte jag in Prima-Lotta som hade en helt annorlunda inställning.
- Åh hej, vad har hänt med dig? Vad har du på huvudet? Något konstigt? Jag tror jag måste pussa dig lite på munnen - ja, jag är här inne i tratten med dig nu, pappa...
Puss puss....