Utställning

Ockra el Nacho blev BIR-valp på utställningen i Alfta i helgen. Grattis Malin!

Jag var också på utställning i helgen - SSRK-utställningen i Högbo Bruk. Prima och Susa ställdes ut. Det var två olika domare på hundarna och jösses vilken skillnad på domarnas mentalitet (haha). Den ena var hur go och rar som helst och den andra hade definitivt vaknat på fel sida. Det är faktiskt rätt viktigt när man ställer ut unga ovana hundar att domaren ger hundarna ett bra bemötande. Stackars Susa fick träffa den "hårda" domaren som dessutom hade en domaraspirant med sig. På sätt och vis var det förstås bra, för jag fick se att lilla Sus-i-dus kommit långt i sin utveckling då hon klarade att båda domarna ställde sig över henne och kände och klämde utan att vara ett dugg hundvänliga eller tillmötesgående. Susa backade lite, men domaren drog fram henne och fortsatte visa domaraspiranten hur alla delar på en tollare ska sitta ihop. Susa accepterade (men jag såg att hon inte gillade hanteringen). En hög med köttbullar i munnen gjorde dock det hela acceptabelt!

Till råga på allt berättade domaren att att söta fröken Sus inte alls hade de tollarkvalitéer hon önskade - nej, Susa hörde inte ens hemma i den klass hon ställdes ut i (juniorklass)
1) hon saknade underull (men den kommer växa ut, sa domaren)
2) hon hade för runda ögon (å det kan ju inte du göra något åt, sa domaren)
3) hon hade för dåliga vinklar (inte heller något jag kunde ändra på)
4) hon hade för dålig steglängd (det kanske kan bli bättre, sa domaren)
5) hon hade för lite massa (det kan nog bli bättre när hon blir äldre, sa domaren)
6) hon hörde inte hemma i juniorklass (jag kanske borde ha smugit mig in i valpklass istället?)

Jag bryr mig inte om att hon fick "very good" - resultaten är inte så viktiga för mig, även om det förstås är kul när det går bra, MEN jag vill att jag och min hund ska ha trevligt när vi ställer ut - jag vill träffa en domare som är trevlig mot mig och min hund även om vi inte är särskilt snygga.

Susas kritik:
Feminint huvud, något runda ögon, bra bett, kunde vara bättre vinklad, bra benstomme, bra pälsstruktur, men ej någon underull. Kunde röra sig med bättre steglängd och behöver utvecklas mera för att komma till sin rätt.

Prima-Lotta däremot fick träffa en otroligt trevlig domare som dessutom tyckte hon var en förtjusande liten valp. En domare som tittar mig i ögonen, ler, har vänlig röst, pratar med hunden, klappar den lite när hon känt och klämt och framförallt verkar gilla det hon gör - nämligen att träffa och bedöma hundarna. Prima fick hederspris och blev BIR-valp. Vi hoppade över BIS-finalen eftersom det började ösregna, åska och blixtra.

Primas kritik:
7 månader gammal valp, bra storlek, härligt feminint uttryck, korrekt bett, utmärkt ögonfärg, väl ansatta öron, stark hals och rygg, väl ansatt svans som bärs livligt och korrekt under rörelse, bra bröstkorg, stark benstomme, bra tassar, välvinklad fram och bak, sunda energiska rörelser med bra påskjut, härlig päls, välpresenterad, gott temperament. Bästa valp.

Trots Primas fina kritik går jag omkring och ältar domarnas hantering av Susa och känner viss olust. Kanske är utställning inget för mig? Kanske skulle jag inte ha brytt mig så mycket om domarens bemötande om jag inte haft en rädd hund som jag tränat och tränat och tränat för att hon ska tycka att människor och hantering är trivsamt. Kanske gör det mig lite extra känslig? Extra ledsen när jag tycker någon hanterar min lilla Sus-i-dus hårdhänt och extra glad när någon ler snällt mot henne och säger att hon är fin. Kanske är det för att hon är min lilla ögonsten som så troget ställer upp på allt jag gör, trots att hon innerst inne känner att det kanske kan vara farligt, men lägger sin tro på mig och litar på att allt kommer gå bra så länge jag står vid hennes sida. Kanske handlar det om tillit och att jag i vissa lägen känner mig maktlös - när jag försätter henne i en situation jag inte kan kontrollera - när människor som inte vet något - inte anar hennes rädsla - agerar bryskt - och kanske kanske kan förstöra det vi byggt upp tillsammans. Ja, det är nog därför jag blir så upprörd - inte domarens fel - utan mitt - som förväntar mig att alla ska behandla min lilla Sus-i-dus med bomullsvantar...