I lördags åkte familjen till Stockholm. Vi vandrade längs Strandvägen, förbi Kungsträdgården, ut mot Skeppsholmen. Överallt satt soldyrkande människor med ansiktena vända åt samma håll. Restaurangerna och cafeérna slängde ut bord, stolar och kuddar för att locka kunder. Vilken underbar syn och inte en snöflinga så långt ögat kunde nå. Det fanns visserligen kvar några isflak på sjön men stan sjöng vårsånger och människorna log. Utanför Naturhistoriska museet hade gräset slagit ut och backen var full av vintergäck. Knappt jag trodde mina ögon. Stod där alldeles stilla och kunde inte slita mig från denna fantastiska syn. Barnen trampade otåligt vid min sida och beklagade sig över sin märkliga mamma.
- Det är bara blommor, mamma! Kom nu! Det är trååååkigt!
Men tacksam är jag för detta blomsterminne för idag ligger snön tät över marken och det enda vårtecken jag kan se är den starka vårvintersolen.
Igår var jag inbjuden till Emelies och Stinas tränings- och umgängeshelg. Vädret var inte på vår sida, men vad gör väl det när man har trevligt ihop?
Vi träffades och tränade jakt och blev sedan bjudna på mat hemma hos Emelie. TACK!
Jag åkte tillsammans med Louise så Nacho-pachen fick sitta och njuta av Qvickas höglöpsdofter i bilen. Raiko började träna, sedan Ximma, Zamba och slutligen kärleksparet Nacho och Qvicka. För att vara lite shysst mot Nacho väntade Qvicka på sidan om när Nacho startade sin träning. Nacho hade fin fokus och härlig attityd till träningen, men med attityd kommer lätt hög förväntan vilket i Nachos fall visar sig i fotgåendet. Han går lite för långt fram, så jag får verkligen vara noggrann och inte släppa igenom det, för då har jag snart en hund som inte går fint vid sidan längre. Linda agerade domare, Stina och Emelie figuranter och sen hade vi förstås störningsträningen i form av Louise och Qvicka som tränade en bit ifrån. Nacho hade definitivt koll på var Qvicka befann sig men han fokuserade fint på apporteringsarbetet.
Vi avslutade med att Qvicka och Nacho jobbade ihop. Jag var lite skeptisk till hur det skulle gå för Nacho-P, men tänkte att jag i alla fall kunde försöka. Jag känner mig oerhört stolt över hur bra han klarade det, men vi som var där såg nog alla hur han splittrades mellan sin längtan efter Qvicka och sin lust att hämta fåglar. Han klarade i alla fall av att apportera med Qvicka vid sidan och det är jag jätteglad för. När hundarna tränat färdigt lät vi dem hälsa och då visade Qvicka Nacho att hon var beredd att para. Jösses! Inte lätt att vara en liten kärlekskrank Nacho-pach!
Tack alla för en fin dag! Jättekul och givande!
.jpg)
