8 skick på 6 timmar

- Äh, jag bara skojar, Stina!
För er som inte förstår poängen med rubriken, så bloggade nämligen Stina om att hon spenderat 4 timmar i Bålsta för 4 markeringar. Idag åkte jag till Stina i Jordbron. Jag var borta i 6 timmar och Nacho fick under dessa timmar hämta in 8 änder. Som tur var fick Nacho och jag göra lite annat också. Nacho fick bl. a leka med en liten Aussie-valp och jag fick fika och snacka med Stina i några timmar.

Sedan någon vecka är jag lyxhustru, med en man som sköter barn, matlagning, tvätt och städning. Knappt jag tror det är sant. Jag jobbar, tränar hund och har lite trevligt familjeliv - resten sköter Danne. Kan man ha det bättre? Knappast, men det är nog bara en trevlig start på Dannes arbetslöshet. Snart kommer pengarna att sina och då är det inte lika trevligt längre...
Men man får vara glad så länge som det fungerar bra.

Jag blir glad åt småsaker i hundträningen också.
Idag blev jag väldigt glad över att Nacho var helt tyst under hela träningspasset.
Nacho var härligt entusiastisk och verkade tycka att livet lekte i Jordbron. Han fick börja med att leka med den lilla Aussi-valpen som han omedelbart blev kär i. Stinas kompis ville träna valpen att titta på när andra hundar jobbade. Jag var förstås nyfiken på hur Nacho skulle reagera på att ha åskådare, men det var inga problem alls. Stina gick in i skogen och la ut två änder på ett sök. Under tiden tollade jag med Nacho. Han skötte sig mycket bra och brydde sig varken om att Stina försvann in i skogen med änderna eller att den lilla valpen och ägaren stod några meter vid sidan om och tittade på. Nacho var tyst och lugn i passviteten och hämtade glatt alla minidummys jag slängde ut.

När Stina kom tillbaka gick vi jaktfot några meter och sedan fick Nacho gå ut på andsök. Snön var så djup att Nacho sjönk ner till bröstet i snön när han sprang in i skogen (kanske säger mer om Nachos benlängd än om snödjupet...hi hi). Nacho sökte fint och kom in med änderna och lämnde i hand. Första anden kom in i vingen (länge sedan han hade ett så dåligt grepp) medan andra anden kom in med ett rumpgrepp. Vi övergick till träning av linjetag. Nacho fick springa och hämta två änder. Ena anden kom in fint, medan han tappade den andra anden två gånger. Tänk att han aldrig lär sig att gripa anden ordentligt från början. Men det spelar ingen roll, för Nachos attityd till träningen var härlig och de små benen sprang som om de aldrig gjort något annat. Vilken fart han kan ha, den lilla Pachon. Vi tränade även passivitet och Nacho var helt tyst.

Raiko tränade sök med dummys och fåglar och gjorde ett jättefint jobb. Sedan fikade vi hos Stina ganska länge. Verkar som att man kan prata hund hur länge som helst...
Stina berättade att Nacho viskat till henne att han önskade sig en lillebror i present. Ja, den lilla Pachon älskar verkligen andra hundar. Något jag borde vara glad åt, men som jag alltsom oftast suckar och stönar över.

Jag avslutade vistelsen i Jorbron med att låta Nacho gå på ytterligare 4 linjetag med änder. Pachon bestämde sig för att visa att han minnsann kan ta bra grepp bara han vill - så i flygande fläng levererade han 4 änder med perfekt grepp. Bra avslutning på dagen!

Igår hann jag inte blogga, men Nacho fick träna även då. Jag lyckades pressa in ett kort jaktpass med Monica och Birgitta mellan jobb och middag med en kompis jag inte träffat på länge. Jag har blivit fanatiskt hundintresserad och försummar mina gamla kompisar. Förstod hur mycket jag ändrat inställning när jag träffade kompisen igår, som jag för några år sedan planerade att öppna eget företag tillsammans med. Jag var då vansinnigt intresserad av samtalsterapi och hade bestämt mig för att studera vidare till psykoterapeut. Kompisen har förverkligat sina yrkesdrömmar, medan jag söker balans mellan intressant jobb och vansinnigt rolig fritid med fokus på hundträning. Jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till 08-17 jobb. Nu jobbar jag skift blandat med en del administrativt hemarbete och det passar mig som hand i handske. Plötsligt har jag tid... var fanns tiden under alla småbarnsår, då stressen mellan att vara god mor och karriärssugen socionom inte gick att länka ihop. Det var alltid ont om tid...alltid pressat schema...nästan aldrig lugn och ro...och var fanns tiden för Ammie och hennes egna intressen? Nej, den fanns inte - nästan aldrig i alla fall.

Men nu finns tiden - och det var så jag sa till Louise när jag ville köpa valp;
- Nu är det min tid, sa jag.
Nu har jag gett 14 år av mitt liv till min man och mina barn.
Nu ska jag ägna mig åt sådant som jag tycker är roligt. Nu är det min tid!
Och baske mig så bra det blev! Jag mår hundra gånger bättre nu, när jag har egen fritid och egna intressen. Hur mycket man än älskar sina barn så kan man inte viga sitt liv åt dem. Det gäller helt enkelt att vara "good-enough" och det är jag.
Sen tror jag också att de mår mycket bättre av att ha en glad mamma med eget brinnande intresse och då får pappan möjlighet att ta mer ansvar. Bra för mina pojkar att ha en pappa som tar ansvar. Han blir en god förebild för dem. Så jag är nöjd. Så himla nöjd...synd bara att den lille Nacho-pachon inte är lika intresserad av lydnadsträning som jag är - då vore allt ännu bättre. Men jag är nöjd ändå. Egentligen rikigt riktigt nöjd!