Insikt

Har hunnit testa några fler luringar med Nacho inom jakten. Jag hoppas det ger resultat, men även om det inte gör det så måste jag säga att det här är den roligaste träning jag någonsin hållit på med. Nacho är härlig att jobba med. Han blir så på hugget när han upptäcker att jag lurat honom att göra fel - ja, ni skulle se blicken! Samarbetet efter luringen blir fantastiskt och vi har så kul. Tränade även lite trix på kvällen och kände att även den träningen var väldigt rolig och då förstod jag plötsligt sambandet. När jag har roligt och skrattar och skojar med Nacho är han enormt lyhörd och vill träna och gör stora framsteg. Jag är positiv även på lydnadsplanen och i jakt-träningen, men ändå inte på samma sätt. Det är enklare att träna Nacho hemma eftersom han reagerar så mycket på störning, men det borde ju inte betyda att jag ska var mindre positiv i nya miljöer. Jag borde vara gladare, roligare och mer avslappnad istället.

Hemma är Nacho och jag ett team. På lydnadsplanen finns inte teamkänslan på samma sätt. Nacho överger mig för lukterna eller de andra hundarna ibland och jag blir mycket mer strikt och spänd på något sätt. Visst leker jag och busar med honom, ger honom godis osv. men KÄNSLAN, ja, känslan är annorlunda. Och det känner förstås den sensitiva Nacho-pachen. Hemma är jag lugn och avslappnad, skojar, leker och bryr mig inte så mycket om resultat. På lydnadsplanen är jag ofta rädd att han ska springa till andra hundar och irriterad på att han är så ofokuserad och luktig.

När jag nyligen gick in och kollade lite på bloggar så läste jag saker som vore skrivna direkt till mig. Det kändes underligt, men det kanske är fler än jag som känner igen sig. Bland annat bloggas det för fullt om hur klickertränare ska verka så positiva - men att de inte alltid är så glada och positiva inombords. Inom klickervärlden är det nästan förbjudet att vara arg och irriterad, men många förare är arga och besvikna både på sig själva och på sin hund. Traditionella förare kan låta irritationen pysa ut genom att korrigera hunden på ett eller annat sätt, medan klickertränarna försöker hålla irritationen i schack. Och vem märker det?
Jo, hunden såklart!

Hunden bör uppleva träningen som en rolig lek och avslöjar dig om du inte är med och leker utan är missnöjd och irriterad. Om du har en känslig hund så kan den reagera negativt på känslan och prestera sämre. Den tar utebliven belöning och negativt straff personligt och vill i värsta fall inte vara med och träna något mer. Time-outen eller det negativa straffet (utebliven belöning) blir då inte en del av en skojig lek, utan något mycket värre för hunden. För att träningen ska bli så bra som möjligt bör time-outen och den uteblivna belöningen inte förknippas med negativa känslor hos föraren utan ges på ett mer retfullt och avslappnat sätt. Tanken är att hunden ska bita ihop och försöka igen - den ska inte blir ledsen och uppgiven. Om hunden reagerar negativt och vill sluta jobba, måste föraren överföra positiva känslor, så att hunden kommer med i matchen igen. Man kan skratta åt felen, inte ta det personligt och man ska inte ha för hög prestationsångest. Och om man upptäcker att man förlorat träningsglädjen ska man själv ta time-out. Vi försöker få till rätt attityd hos hunden, men vi bör nog även kolla om vi själva har rätt träningsattityd.

Mina senaste lydnadspass med Nacho på klubbarna har varit hur bra som helst. Jag har varit glad och nöjd och det ger positiva uppåtgående spiraler. Jag hoppas jag har förmågan att fortsätta på samma sätt. Har börjat köra "go-to-place" enligt Leslie Mc Devitt och övningen gör Nacho mer fokuserad, koncentrerad och arbetsivrig. Han glömmer bort att han ska lukta och det känns bra. Tänk om jag kunde få honom att strunta i hundarna också. Ska börja klicka det också. Eva Bodfäldt kallar det skvallerträning. Leslie kallar det "look-at-that!-game" Det finns också ett stycke som heter "sniffing is not a crime", men jag har inte hunnit läsa det ännu. Får nog ta och sluta blogga nu så att jag kan läsa vad i hela friden hon menar med det.