Att vara eller inte vara en luktgris

Idag kände jag mig lite krasslig på morgonen. Stefan och Pontus har varit sjuka och bacillerna har anfallit mig igen med halsont och munsår. Men jag hade inte feber så Monica och jag tränade lydnad på Bro-Håbo BK med Nacho, Izor och Poker. Vi började med att gå en promenad och jag passade på att köra lite jaktfot förbi Izor och Poker och när Nacho gick bra fick han frikommando för att gå och hälsa. Jag märkte själv att jag var mycket säkrare i min gång och attityd när jag hade kopplet på. När Nacho är okopplad är jag rädd att han ska smita, men vad hade det gjort - det här var ju en övning...

Sedan körde vi lydnad. Nacho fick ligga platsliggning två gånger. En gång med Poker och en gång med Izor. När vi tränade med Izor gick jag och gömde mig och Nacho låg fint kvar i 2 minuter, trots att hundar passerade på stigen intill. Monica kommenderade oss i lydnadsettan och Nacho funkade fint. En tervueren tränade på planen intill, men det bekom inte Nacho ett dugg. Vi tränade även tvåans hopp, tvåans fjärr och apportering. Inga problem - duktig Nacho-pacho! Däremot var han inte så duktig på tandvisning. Han såg ut som om han skulle få stryk när Monica smög in bredvid honom för att kolla på tänderna. Jag har bara tränat på att folk kommer framifrån och kollar tänderna, men det är klart att en domare även kan komma från sidan och vilja klappa lite. Märkligt att han tycker det är så obehagligt. Han känner ju Monica.

Nacho är ruskigt gullig med sin lilla matta som jag har med enligt CU-boken. Jag behöver bara lägga ner mattan så lägger sig Nacho på den utan kommando och glömmer helt bort alla lukter runtomkring. Det har gjort stor skillnad i vår träning. Han älskar att springa till mattan och rusade förbi både Poker och Izor för att få sin matt-belöning. Det är knappt jag tror det är sant.

Men, men, men... andra gången han fick komma ut ur bilen gick vi till en annan plan där hundar precis tränat och då kom luktgrisen tillbaka. Han låg fint på mattan, men ville lukta som en galning på planen. Det kändes stört omöjligt ett tag att få honom att fokusera på mig och jag kände mig irriterad. Eftersom jag ska vara glad och ge Nacho bra vibbar på plan övervägde jag att avsluta träningen, men det är inte heller så bra eftersom Nacho är känslig för min sinnesstämning och jag vill få honom att tycka att appellplanen är jättekul, bara lekträning, inga krav.
Jag började köra lite trix istället som enbart är förknippat med skoj för Nacho och då fick jag med mig honom. Vi körde slalom mellan benen, gå runt, snurra, åttan, hopp upp i luften, backa och lyfta höga framben och då glömde Nacho bort att lukta och ville busa som en galning, så jag är nöjd att jag lyckades få till den trevliga stämningen ändå. Egentligen är det ju larvigt att man ska bli irriterad - det ska ju vara kul att träna - en rolig hobby med en annan individ av en annan art. Varför bli arg? Kanske för att man har så höga förhoppningar, hoppas så mycket att saker och ting ska funka och känner sig besviken när man trots all träning har så svårt att få till det.

Konstigt egentligen;
Hunden och människan har ett samspel som är unikt, två olika arter som ska försöka förstå varandra utan gemensamt språk. Föraren vill träna och tävla. Hunden vill leva, äta, föröka sig och eventuellt leka. Den vill även undvika obehag dvs. straff.
Vi har olika mål med vår träning och om det ska bli bra så måste både hunden och jag få ut något av träningen. Jag vill inte att min hund ska jobba med mig för att slippa obehag. Jag vill verkligen att Nacho ska tycka det är kul med vår träning och utföra momenten för att han så gärna vill ha den roliga eller goda belöningen. Det ska vara kul för oss båda!