Manodepressiv

Det går upp och det går ner!
Det känns bra och det känns dåligt!
Det är kul och det är skit-tråkigt...
Idag var det skit-tråkigt!

Vi hade en riktigt usel träning på klubben.
Jag skulle stolt visa upp min inkallning med ställande för Veronica, då Nacho bara la av helt och hållet. Det fanns inget godis som var gott nog, det fanns inga leksaker som var tillräckligt intressanta, det fanns bara en mycket söt liten sheltie-dam i Nachos hormonstinna hjärna och den tjejen skulle han ha - till vilket pris som helst...
Under time-outen ägnade han sig åt att blå-stirra på sin stora kärlek (och hans stora kärlek var inte jag!). Han struntade totalt i mig och mina belöningar. Så fort han fick en chans valde han att titta eller göra inviter till sheltien. Och hur bra tror ni lydnadsträningen blir då?
Han var verkligen helknäpp!

Fy vilken tråkig träning...
Jag som börjat tycka det var kul med lydnadsträning, men nu känns det så surt. Hoppas det är en engångsföreteelse. Jag tyckte vi kommit en bra bit påväg, men nu känns det som att vi backat minst 100 steg. För tillfället vill jag lägga av med all lydnadsträning och enbart ägna mig åt spår och jakt med Nacho-pachen och skaffa en annan hund som är mer lämpad för lydnadsträning. Men nu är jag också otroligt sur och besviken, så jag kanske ändrar mig och ger Pachon en chans till. Men han är så svårbelönad. På spår och jakt gör det inget, eftersom han tycker det är så kul, behöver inte så mycket belöning, men när man tränar lydnad är det ju en helt annan sak.

Dagens hopplösa träning slutade i alla fall med att vi använde Veronicas hund som externbelöning och då fungerade träningen bättre. Nacho jobbade med mig på planen och fick "varsegod - hälsa" som belöning. Han rusade gång på gång till den förtjusande sheltie-damen och blev biten varje gång. Men om man är en masochistisk tollarpojke så försöker man igen, igen och igen. Hon kanske kan charmas till slut...

Märkligt nog jobbade han fokuserat med mig på plan tills "varsegod - hälsa-kommandot" kom och han var väldigt ivrig att göra rätt, eftersom belöningen var underbar (för en hundälskare som Nacho-pachon). Tillslut såg han ut som han brukar göra när han apporterar kanin - ögonen stod i kors och tungan hängde långt ut på en sidan av munnen.
Herregud, vilken hund...
Jag blir sååååå trött och på samma gång lite lite road - han är verkligen en mycket speciell liten herre.

Imorgon ska vi träna jakt istället och jag hoppas verkligen att jag blir mer positiv av den träningen.