Kära fröken Sus-i-dus är inte bara rädd - hon är en förtjusande liten hund, världens gulligaste mot alla hon känner och fullständigt tokig i all träning jag föreslår. Jag måste säga att hennes träningsvilja är underbar. Hon är så lätt att belöna - het efter mat, kamp som jaktlek - vilket ju gör träningsmotivationen enorm.
Igår hade jag köpt kattmat som jag la i en skål som externbelöning. Jag hade funderat en del på hur jag skulle träna in apporteringsdirigeringen i lydnaden eftersom bollkast som belöning inte fungerade så bra (hon blev för het och lite snurrig i momentet eftersom hon älskar bollar). Kattmat som externbelöning gjorde dock susen...
Susa apporterade snyggt och hade fin fokus och förståelse för höger och vänster. Vi har även tränat in hopp-apport och hopp-sitt samt tvåans apportering. Nu är det dags för metallapporten och vittringen. Det är så kul att träna in nya moment och Susa gör fantastiska framsteg. Fördelen med lydnadsträningen är att det finns träningstävlingar, så jag har som mål att starta några träningstävlingar och kolla hur Susa reagerar på det.
När vi tränade igår kom en polis med sin schäfer in på plan. Susa sneglade lite fort, men fortsatte sedan träna med mig totalt oberörd och ointresserad av schäfern. Det var lite kul faktiskt, för jag såg att schäfern sneglade på oss och pep lite när Susa fick hämta sin boll som belöning. Susa brydde sig inte ens om när schäfern tränade "skall". Hon är modig ibland...oerhört fokuserad och ruskigt sugen på sina belöningar.
Intressant!
Det bådar gott... jag hoppas vi kan starta på en träningstävling inom kort så att jag kan visa Susa att tävlingsmiljö är det häftigaste och TRYGGASTE som finns...
.jpg)
