Inte så dumt med fjösgrepp, sa matte!

Efter att ha sovit några timmar vaknade jag upp till ösregn.
Ingen bra idé att be varken Danne eller Stefan att hjälpa mig med kaninträningen - för det blir bara trist när de går och gnäller på vädret.

God kvinna reder sig själv, så jag tog Nacho-pachon i bilen och åkte till vår hemliga fågelsjö. Det finns inget bättre ställe att åka till för vi får vara helt ostörda och det är ett oerhört rikt djurliv - så fantastiskt!

Vi började med kaninsöket. Jag hittade ett ställe som var perfekt för att få Nacho att tro att jag inte hade koll på honom. Jag satte honom bakom en stor granvägg. Den var så tät att han omöjligt kunde se vad jag hade för mig på andra sidan, så där vallade jag en sökruta och la ut Kalle Kanin. Skickade Nacho på söket och när han trängt sig in genom granväggen sprang jag 15 meter åt vänster där jag sett ut ett titthål åt mig själv. Så stod jag där och gluttade in i sökrutan. Nacho-pachen sprang runt i rutan, kom fram till kaninen, grep omedelbart och började springa tillbaka mot granväggen. Jag förpassade mig snabbt tillbaka till ursprungsplatsen och tog emot den stolta herr Pacho som kom farandes med Kalle Kanin för att lämna av i hand.
YES, YES, YES!!! Nu har jag goda förhoppningar att vi kommer få till ett stabilt kaninsök.

Planen idag var att prova kaninsök och sedan gå runt fågelsjön och träna på att titta på fåglar utan att jaga. Jag brukar gå runt sjön ibland och ställa mig och blicka ut och kolla på fåglarna utan att något annat händer bara för att få Nacho att inse att vatten inte alltid innebär apportering och annat kul. Men idag hände verkligen något oväntat.

När Nacho och jag promenerade runt sjön såg jag en duva som låg i gräset. Jag petade lite på den och märkte att den levde, men inte hade långt kvar. Jag fortsatte promenaden, men började fundera på hur Nacho skulle reagera om jag skulle skicka honom att hämta duvan. Han har ju aldrig apporterat varmvilt. Samtidigt kändes det så äckligt och jag tyckte synd om duvan - den borde få dö ifred, så jag gick vidare. Men så ångrade jag mig, vände om och skickade ut Nacho på linjetag mot duvan. Nacho sprang fram, puttade på den med tassen och kom sedan farandes mot mig som plötsligt insåg att jag skulle vara tvungen att ta emot den döende duvan i handen.
-Hjälp, blä... det klarar jag bara inte!
Fjant som jag är ropade jag istället "bra" "tjoho" "varsegod" och började leka med en snörboll som Nacho kastade sig efter. Jag tittade ner på duvan som låg helt blickstilla, men fortfarande andades.
- Herregud, tänkte jag. Nu måste jag döda den och jag som inte ens vågar ta i den. Men medan jag stod där och funderade såg jag hur den dog. Plötsligt kändes det inte lika läskigt längre så jag beslutade mig för att skicka ut Nacho att hämta den en gång till. Sagt och gjort. Nacho skickades ut på den döda duvan och imponerade så stort att jag nästan fick "Malintåren" i ögat. Vilken fart, snabbt gripande och perfekt grepp.
- Tjoho, skrek jag och började leka med snörbollen så att Nacho skulle släppa duvan.
Nacho släppte inte!
- Varsegod, uppmuntrade jag och slängde iväg en rolig pinne.
Nacho släppte inte, utan stod helt stilla vid mig med fågeln i mun och väntade på att jag skulle lugna ner mig så att han fick lämna av den fina fågeln i hand.
- Tack då, mumlade, jag och sträckte försiktigt ner handen mot fågeln och tog emot den med ett riktigt fjösgrepp. Jojomensan, fjösgrepp är helt klart underskattat!

När jag tagit emot fågeln fick Nacho glädjefnatt och lekte och busade för fullt. Ja, herregud, vilken upplevelse...men jag är så nöjd...
Vi avslutade med att jag kastade iväg den döda fågeln och sedan gick vi lugnt därifrån. Nacho ska även lära sig att man inte alltid får hämta det som kastas.

När vi gått en bit stannade vi för att titta på två sångsvanar som låg och guppade på sjön, helt oberörda av det strilande regnet. En bit bakom dem låg en andmamma och simmade slött med fyra små ungar. En trana stod och filosoferade på en ö i den lilla sjön och högt ovanför oss cirkulerade en ormvråk. Nacho är lika intresserad av att titta på fåglar som jag är, så där stod vi tillsammans och njöt. Nacho kunde förstås inte låta bli att doppa fötterna i vattnet och snusa omkring lite i vattenvegetationen. Jag lät honom ligga passiv en stund, belönade med ett tollingkast och sedan fick han äta sin kvällsmat på den blöta bergshällen.

Gud vad jag älskar att umgås med min hund!
Han är verkligen bäst...