Vovvarna

Allt mer sällan mellan uppdateringarna, men just nu har lusten fallit på... Lille Lajban är inte så liten längre. 8 månaders stor kille med fokus på STOR. Han väger drygt 24 kg och är säkerligen redan nu alldeles för hög för att vara tollare i alla fall. Lustigt egentligen - har ju Nacho som är på gränsen för liten för att vara hane och nu Lajban som är så himla stor. Det verkar i alla fall inte vara min lott i livet att ägna mig åt utställningskarriär med vovvarna för jag har ingen som är tillräckligt "snygg" för att jag ska ha lust att ställa ut. Tycker inte alls det är kul att gå in där och springa runt och sen få höra att mina vovvar inte duger - nä då struntar jag hellre i det. Finns betydligt roligare saker att ägna sig åt! Lajban tränas i lydnad och jakt (apportering). Han är en underbar hund att träna. Älskar mat och alla former av lek gos och går även i gång på verbal belöning. Han är en morsgris, vill allra helst vara nära mig och gör inga längre utflykter om det inte gäller apportering föstås för då har han ett fint driv och springer långt och självständigt ut och söker efter såväl dummy som fågel. Fast fågel är bäst i Lajbans värld. Han är helt spontan på all sorts vilt, bara öppnar munnen och apporterar. Kommer dessutom direkt tillbaka till mig - vilken dröm! Han är en apportör utan dess like, hittar saker att bära på under varenda promenad... Lajban funkar väl i flocken - är en gullegris utan dess like - älskar allt och alla. Han är så trygg socialt sett och jag är så lycklig över det. Han är inte särskilt nyfiken eller extrovert men går gärna fram och hälsar om någon är intresserad av honom. Han är helt okänslig i kroppen, tål rejäl beröring och bryr sig inte alls om sinnesstämningar som min lilla Prima-Lotta gör. Han kör sitt race och känner sig nästan alltid väldigt glad och bekymmerslös verkar det som. Han har inga trista vaktbeteenden eller resursförvar ännu. Hoppas det håller i sig, men det kan såklart ändras när han blir äldre och "ballare". Jag är i alla fall överförtjust i denna stora klump. Ja det är nog alla i familjen. Stefan går och bär omkring på klumpen dagarna i ända, ha ha. Ja till och med Susa älskar honom. De leker brottas och delar på grejor. Verkligen jättegulligt. Susa han inte sådan gemenskap med någon annan hund i flocken. De är rätt lika, buffliga på något sätt och vill stå i centrum, men sen har ju Susa sina rädslor som lyckligtvis Lajban inte har förstås. Lajban är dessutom (än så länge) en tyst arbetande hund. Det glädjer mig! Jag har haft med honom på retrieverträning och han har inte sagt ett pip när andra hundar jobbat. Sååå duktig!