03 december 2011

Här händer det saker!
Valparna äter som grisar - de slafsar i sig all mat som erbjuds och verkar inte ha något stopp. När de inte får som de vill skriker de högljutt så det tjuter i öronen. Igår såg jag att en av hanarna nästan lyckades häva sig över lådkanten och i morse hittade jag en annan hane som lyckats med bedriften. Jag hade lagt biabädd och dynor runt hela lådan så fallet blev mjukt - men äventyraren såg ändå lite spak ut kan jag meddela. Resten av galningarna hängde över kanten gallskrikandes - fruktansvärt avundsjuka på sin bror som lycktats ta sig ut. Ja jösses vilka valpar - det kommer bli high life här hemma - det kan jag garantera! Valparna väger nu lika mycket som Nacho-Qvickavalparna gjorde vid 4 veckors ålder.

Louise kommer förbi i eftermiddag och ska hjälpa mig bygga hage till galningarna. Frågan är om de kommer acceptera att bli instängda. Några valpar från Nacho-Qvickakullen klättrade ju på kompostgallret, jag minns Krut - han var enveten och kämpade alltid tappert för att ta sig ut. Likaså min lilla Prima-Lotta. Hon skrek aldrig, utan använde sin energi till att klura ut hur hon skulle hantera situationen istället. Det finns fortfarande inga kompostgaller som hindrar hennes framfart. Hon klättrar på dem, puttar på dem, drar i dem, gräver under dem eller gör något annat knasigt tills hon tar sig över...

Prima är en så gullig liten hund. Hon har en helt annan karaktär än Susa. Susa står mig varmt om hjärtat och jag tycker verkligen om henne, men jag måste säga att livet blivit lättare efter att hon flyttat. Det är så skönt att ha snälla hundar - att inte behöva vara orolig - att inte behöva vara på spänn och rädd för att något ska hända. Prima är poppis!

Nacho gillar ju folk men han blir så himla varvad när någon hälsar på - han springer runt som en tok, tjuter och skäller, apporterar allt han kommer åt och vet inte hur han ska hantera sin glädje. Prima är lugnare - hälsar kort och varvar ner - men om någon sätter sig i soffan eller på golvet kommer hon med sin kalla lilla nos, luktar noggrannt igenom personen och lägger sig sedan nära nära för att bli klappad.

Igår kom en gammal kompis hem till Pontus som inte hälsat på sedan Susa flyttat. Susa kunde aldrig acceptera honom - hon skällde o skällde o skällde så jag var tvungen att ta bort henne. Killen är ju van vid det så han hälsade inte på Nacho o Prima eftersom ett försök till hälsning på Susa resulterade i vansinnes-skäll. Killen gick och satte sig i soffan istället och då kom Prima, hoppade upp, luktade noggrannt igenom hans öron, bestämde sig för att han luktade bra och gosade ner sig i hans knä. Sen satt de där och myste och jag måste säga att mitt hjärta tog glädjeskutt - den som har haft en rädd hund vet och förstår nog vad jag menar...
Snälla hundar gör mig lycklig!