Om jag bodde på en öde ö...

Om jag bodde på en öde ö - och bara fick ta med en av mina hundar, då skulle jag ta med fröken Sus. Hon är den allra goaste och finaste och mest fantastiska hund som finns! Hon vill alltid vara med mig, ingenting annat lockar henne, hon är så glad och go och fin, trogen och vill så gärna göra rätt och vara tillags.

Ändå blir det så fel!
Så fel eftersom hon blir så rädd. Hon klarar det mesta när hon är vid min sida - litar så blint på att jag ska ta hand om det svåra, men ibland räcker modet och tilliten inte till - det finns faror som hotar - och hon känner sig tvungen att försvara!

Vissa typer av hundar kan hon helt enkelt inte klara av (men det kan jag stå ut med). Det svåra är hennes stora rädsla för barn i alla åldrar. Hon är inte bara rädd - hon är skarp också, vill se till att de försvinner.

Jag har så länge försökt att inte se - provat att blunda lite till - och hoppas...
Hoppas på förändring - hoppas på att det ska gå över - och tränat, tränat, tränat.
Nu vet jag faktiskt inte om jag orkar så mycket till, när oron gnager i bröstet, när jag är rädd att börja mitt nya jobb som jag så gärna vill ha eftersom jag då inte längre har kontroll på henne - när jag går och väntar på att det värsta ska hända - att hon ska bita någon...

Jag älskar min lilla Sus-i-dus, men hon behöver en annan ägare. Hon ska inte bo i en barnfamilj och hon ska inte passas på dagarna av min gamla mor som inte kan hantera hennes rädslor.

Hon ska inte behöva möta och försöka mota bort barn och ungdomar i vår hall. Hon ska inte behöva vakta vår tomt mot alla barn som leker och cyklar på gatan. Hon behöver helt enkelt bo någonannanstans och jag behöver frid i själen.

Susa är världens roligaste hund att träna - alltid med på noterna - alltid glad - och så otroligt fokuserad på det hon gör. Hon är också världens gulligaste familjehund - med dem hon känner - ständigt trogen - alltid vid min sida - ständigt nära. Hon älskar alla hon inte är rädd för. Men hon ska INTE vara tillsammans med barn. Jag fattar inte varför hon är så rädd för dem. Det spelar ingen roll hur många kompisar till mina barn som kommer hem - ger henne köttbullar - ignorerar henne - hon klarar bara inte av det. Och jag klarar inte av att känna denna oro - tänk om något skulle hända, tänk om hon känner sig trängd och nafsar till? Jag kan inte vara på plats och skydda henna hela tiden. Då får jag inget eget liv.

Nu har jag alltså bestämt mig för att undersöka om det finns någon ny matte eller husse för lilla Susa. Jag tror hon kan skänka mycket glädje till rätt person. Jag gör det med sorg i hjärtat, men beslutet känns rätt. Om rätt person inte finns - så har jag henne kvar och fortsätter i samma bana som förut, för jag vill att hon ska ha det bra - att hon ska ha det bästa!

Om jag bodde på en öde ö...så skulle jag och Susa vara förenade för alltid - men nu bor jag inte där, utan här - och livet är som det är - även om det gör ont ett tag.