Världens bästa Nacho!

Idag - äntligen - har jag fått tillbaka lite träningssug.
Susas kollaps på Tollarspecialens jaktprov tog faktiskt musten ur mig. Tänk att min lilla hund är så rädd! Jag tror jag blundat en del - för innerst inne visste jag ju att hon har nerverna på utsidan av kroppen - men jag tyckte att hon blivit så mycket bättre - att hon börjat lita på mig och att hon klarade av världen på ett bättre sätt än förut. Plötsligt är jag tillbaka på ruta ett igen och funderar på om jag verkligen ska ha henne kvar. Tänker att hon kanske skulle ha det bättre någon annanstans - kanske ute på landet med en jägare där hon slipper vara på vakt och ta på sig den svåra uppgiften att hålla ställningarna mot hemska ondskefulla barn, hotfulla människor och monsterlika hundar i alla former och storlekar. Hon skulle slippa åka med till jobbet och tvingas gå ut bland mopedåkande ungdomar och sopgubbar med svarta säckar och hemska vapen i händerna. Hon skulle slippa träffa de alkoholpåverkade gubbarna som så gärna vill titta på henne och säga att hon är en söt liten hund som inte behöver skälla på dem.

Jag skulle slippa att jämt vara på min vakt - försöka vara före henne - se till att inga faror kommer för nära - för då går hon igång och tar till alla medel hon har för att se till att det som hotar avlägsnar sig. Det är inte hennes uppgift i livet - det har blivt min uppgift och jag gillar den INTE!

Jag tycker Prima har blivt lite skällig och osäker. Hon är 8 månader så spökåldern har gjort sitt antågande och hon behöver inte få sina rädslor förstärkta av fröken Sus. Jag har bestämt mig för att Prima och Nacho ska få vara tillsammans under en period framöver. Susa får stå tillbaka och vara hemma med husse så mycket det är möjligt. Min största rädsla är att Susa ska överföra sina rädslor till Prima - det skulle jag faktiskt inte stå ut med.

Idag hände en sak som verkligen visar hur lättpåverkad Prima är. Jag hade alla tre hundarna med ute i skogen vid en liten sjö där det vanligtvis inte brukar vara så mycket folk. Just idag hade dock en dagisklass gått dit, så två fröknar och ett tiotal småknattar i knallgula västar sprang omkring och lekte. Susa höll formligen på att dö - trots att vi var långt ifrån dem morrade hon lågt - sänkte sin kropp - la ner svansen och var beredd på att fly eller försvara sig. Prima märkte förstås att något var galet, så hon intog istället attackställning - skällde och for runt. Nacho tittade upp, kollade sig runt omkring och fortsatte sedan sitt luktande. Plötsligt sprang ett av barnen i riktning mot oss och Susa svans åkte långt under magen samtidigt som hon oroligt tittade sig runt omkring. Jag tog vovvarna och gick tillbaka mot bilen. Susa kastade sig in i sin håla (buren)= RÄDDAD!

Om jag haft henne själv skulle jag nog inte ha gått tillbaka till bilen så fort utan tränat henne lite på långt avstånd från barnen, men nu kände jag att jag faktiskt ville se till att Prima inte tog stryk av händelsen. Jag tog Prima och hennes kära far och gick tillbaka till barngruppen. Prima hade samma slags hållning - rak i ryggen - på spänn - ville ligga längst fram i kopplet och kolla läget. Nacho såg ut som vanligt så jag bestämde mig för att om jag och Nacho är coola så kommer Prima bli cool och det gick så himla bra. Vi passerade barnen med några meter. Nacho såg en pinne i vattnet som intresserade honom så han gick ner och kollade den. Då såg Prima en burk och ville simma ut till den förstås. Barnen lekte med håvar i vattnet och det intresserade förstås den käre Nacho-pachen, så han ville dit och kolla. Jag pratade lite med barnen som hade håvar och hundarna var sugna på att låna håvarna förstås (läs bita i håvarna). Vi fortsatte gå längs sjön medan barnen sprang runt omkring oss. Prima hade accepterat läget och struntade totalt i barnen. Nacho fortsatte roa sig i vattnet och letade nya fynd (han är en riktig sakletare den hunden). Efter en stund kom tre barn i 4-årsåldern och ville klappa hundarna. Jag lät dem klappa Nacho för han är så otroligt bra med barn. Han står alldeles stilla och låter dem klappa och klappa. Prima blev lite sotis och ville bli klappad hon också.

Världens bästa Nacho! Jag älskar verkligen den vovvens mentalitet. Han är så cool och så snäll och så trygg. Hoppas hoppas att han kan lära Prima att världen är god, att människor är trevliga, att barn är mysiga och att alla hundar är underbara. Då är livet gott att leva!