Att gå i farsans fotspår...

Hur svårt kan det vara att hålla sig till det man bestämt?
Tydligen jättevårt!
I alla fall för mig!

Igår skulle jag bara ta en kort kisspromenad med Prima runt knuten. Av ren vana (ovana) lät jag Susa följa med.
Vad händer?

Vi möter naturligtvis en St:bernardsvalp som i Susas ögon såg ut som ett monster ur den värsta skräckfilm man kan tänka sig. Prima gör omedelbart utfall - skäller och drar i kopplet mot den lilla (STORA) valpen. Susa trycker mot mitt ben och morrar djupt - långt innifrån. Jag skulle egentligen vilja låta Prima avreagera, prata med ägarna och låta henne hälsa, men jag vet av erfarenhet att detta skulle göra Susa galen av rädsla. Susa går igång när hon tror att Nacho eller Prima utstätts för fara och då skäller hon som en tok. Det enda jag kunde göra var alltså att passera och ta med hundarna in.

Jag känner mig så upprörd - det är precis så här som jag INTE vill att Prima ska göra och det är mitt fel! Jag väcker Nacho som intagit sängen tillsammans med lillhusse och ber honom följa med ut. Känner mig så upprörd och arg både på mig själv och på Susa (fast jag vet att det är fel)

Tar med Nacho och Prima ut. Hjärtat slår och jag känner mig så arg. Helt fel känsla när man ska träna hund och definitivt fel känsla om man vill se till att ens egna skälliga hund ska bli lugn. Jag inser i alla fall detta och bestämmer mig för att strunta i att leta upp valpen utan bara ta en promenad istället.

Efter någon minut ser vi en ficklampa lysa inne i skogen (vi går på en upplyst gångväg). Prima stannar till och undrar vad som lyser. Nacho är fullt upptagen med att lukta på en intressant fläck. Plötsligt ser jag att det är valpen med sina ägare. Prima stramar upp sig! Nacho tittar upp från sin fläck och inser till sin förtjusning att en härlig hund är i antågande. Han går fram till sin dotter och viftar glatt på svansen. Valpen närmar sig...

Plötsligt har jag två glada trevliga hundar vid min sida. Båda viftar på sina svansar - är lugna och behagliga - och jag känner hur hela min sinnesstämning ändras. Glädjen sprids i mitt bröst och jag berättar glatt för valpens ägare om hur uppenbart lättpåverkad en unghund på 8 månader kan vara...

Sen går vi tillsammans tillbaka mot huset. Tre människor och tre hundar - i harmoni!