- Tjo ho, morsan ropar! Jag ska få träna!!! Det har varit träningstorka en tid - har inte sett en pippi eller en dummy på evigheter, men plötsligt SÅ HÄNDER DET - Morsan hittar lusten - och jädrar vad kul det blir...Idag fick jag för mig att träna med dummysar inomhus. Lilla Sus-i-dus trodde inte sina ögon när jag gick runt i huset och gömde dummysar. Hon smög efter några gånger (stadgan är lite sisidär)men satt sedan lugnt och tyst med herr Nacho och väntade på att det roliga skulle börja. Problemet med att ha två hundar är att få dem att förstå vem av dem som ska få hämta apporten. Jag har ju inte lärt dem att apportera på deras namn, så Nacho sitter lydigt och ser frågande ut tills jag säger sök, ja eller apport. Om jag säger hans namn sitter han bara och vrålglor på mig och undrar varför jag vill snacka med honom mitt i en apporteringsövning. Nu gör jag så att jag håller lite i den som inte får apportera och det går bra, men jag behöver verkligen lära dem att skilja på vem det är som ska apportera. Bäst är väl ändå att lära in deras namn och att det är den som sitter närmast mig på min vänstra sida som ska få apportera.
Susa ger aldrig upp ett sök. Hon letar och letar och letar tills hon finner. Hon frågar aldrig mig om hjälp utan kämpar på själv. Träningen inomhus var så kul att jag bestämde mig för att trotsa snöstormen så jag gick ut i vår skog på baksidan av huset och fortsatte träna. Jag bestämde mig för att träna stadga med Susa. Nacho tycker det är trist - han har ju inga problem att sitta still när apporterna far runt och över huvudet, men lilla Sus-i-dus glömmer bort sig ibland. Mycket bra träning för lilla Susa.
Sedan la jag ut dummys i smyg när hundarna lekte framför mig (slängde in små dummys under granar), kallade in vovvarna och skickade dem en och en på sök. Nacho var superglad, skuttade runt och sökte - och gjorde glädjeskutt när han hittade en dummy, medan Susa var mer allvarlig, sökte intesivt och målmedvetet och verkade nästan omedveten om att jag överhuvudtaget existerade medan hon sökte.
Jag avslutade träningen med stoppsignaler som jag belönade med bollkast eller frolic-kast. Lilla Susa blev besviken när hon inte hittade frolicarna i snön medan Nacho inte brydde sig ett dugg. Nacho tycker träningen är rolig som den är.
Nacho är en så konstig hund. Han kan träna för tränandets skull - blir liksom glad av jaktträningen i sig - belöningen är bara något extra - inte nödvändigt i Nachos värld - i alla fall inte när det gäller jaktträning. Den är självbelönande på något sätt. Susa däremot trycker uppfodrande dummyn i handen på mig för att få sin belöning - men så är hon fruktansvärt matgalen också!
På lördag kommer Nacho följa med på hundmässan. Vi ska stå i rasmontern under tre timmar. Sen dröjer det inte längre förrän jag får se Nachos små valpar komma fram. Jag undrar om det blir någon liten söt tik till oss?
.jpg)
