Hon dog samma dag som Susa kom till Sverige. Ett nytt litet liv kommer, ett annat försvinner. Glädje blandas med sorg och smärta.
Vi älskade Vilja - hon var på något sätt en del av vår familj också eftersom hon så ofta var här. Stefan och Vilja hörde ihop. Danne och Vilja hörde ihop. Vilja hade förmågan att få många människor att älska henne.
Stefan med sin älskade Vilja i fåtöljen i köket.
Stefan och Vilja har pusskalas.
Vilja hävdade bestämt att sängen var gjord för tre, Danne, mig och hon själv förstås. Övriga hundar var INTE välkomna - i alla fall inte på huvudkudden.
När Vilja fick apportera blev hon salig av lycka. Jag ser gång på gång bilden framför mig när hon och jag tog en promenad under Klanhelgen i juli i år och hon fick vittring på en fågelväska som någon instruktör lämnat kvar under lunchen. Trots värmen och hennes sjukdom sprang hon fram till väskan, viftade glatt på svansen och frågade mig glatt:- Ska jag få apportera nu?
Såklart hon fick! Vi lånade tre fåglar och lilla Vilja sprudlade av lycka.
Eftersom det är så sorgligt att tänka på att hon inte längre finns, så avslutar jag med något glädjande, nämligen lilla Susa (som borde kallas Busa). Vi provade att presentera fågel för henne idag och man kan inte säga annat än att hon har ett stort fågelintresse och ett fantastiskt grepp.
.jpg)
