Grusvägen var sur och lerig. Regnet hängde i luften och himlen hade tagit på sig den gråaste mantel som gick att finna. Det var tungt och trist att cykla och jag var rejält trött i benen när det var dags att ställa ifrån mig cykeln för att fortsätta till fots. Vi vandrade in i de djupa Håboskogarna på jakt efter ett höstmöte med den lilla sjön. Tall och granskog så långt ögat kunde nå, slipprig hal mossa under fötterna och helt tyst. Sinnet på spänn, ingen GPS med idag, så det gällde att ha koll på referenspunkterna jag noterat från tidigare vandringar.
Så plötsligt fanns den där - mitt i skogen - mellan stora höga träd. Jag tog ett djupt andetag, blickade ut över sjön och kände nästan fysiskt hur stillheten tog min själ i besittning. Tittade på Nacho som verkade ha samma ro i sin själ. Jag, min älskade hund och den lilla sjön - ja, det är magiskt! Kanske inte lika vackert som vid senaste mötet, men likväl magiskt.
Vi gick runt den lilla sjön och tillät oss att njuta av lugnet och ensamheten.
Nachos största nöje är att leta efter häftiga stora pinnar i sjön som han försöker få upp på land.
På den här bilden har han precis bärgat upp en halvrutten stock som han var mycket stolt över.
När stocken bärgats ska den slitas sönder så gott det går...
Jag hade lagt ut två bollar i smyg när vi gick runt sjön, för jag ville testa Nacho på dirigering vilket vi inte gjort på bra länge. 
Första dirigeringen gick bra, men vid andra skicket bestämde sig Nacho för att följa sitt eget huvud istället för att följa mina signaler. Hans eget lilla huvud sa åt honom att söka i helt fel område så tillslut insåg han att det nog var bäst att låta matte visa åt vilket håll han skulle gå och tänk vad bra det gick då! - Bra, bra, braaaaa NACHO-PACHO,tjoade jag så det ekade över sjön.
Plötsligt for en påtagligt irriterad rödbrun uggla ut från en holk efter att ha blivit störd under sin bästa dagssömn. Både Nacho och jag hajade till av den stora ugglans irriterande flaxande, men magiskt var det likväl! 
Ugglan var så nära att hans gula ögon mötte mina innan han drog till lugnare trakter.
Nacho fick sitt färskfoder som belöning och vi stannade en stund och njöt av stillheten som åter infann sig kring den idylliska lilla sjön. STILSTUDIO
Liten men naggande god!
.jpg)
