- Brr, vilket hundväder!
Nacho-pachen flyttade omsorgsfullt ställning och tryckte ner nosen i huvudkudden och suckade djupt.
- Här är gudagott att vara!
Klockan ringde igen, stressen gjorde sig påmind i bröstet. Tänk vad enkelt att bara lyfta luren och säga att jag tyvärr inte kommer och sedan krypa ner i värmen igen och drömma klart alla drömmar. Visste ni förresten att det är vetenskapligt bevisat att kvinnor oftare drömmer mardrömmar än män? Vad tror ni männen ägnar sig åt i sina drömmar då? Jo, just det - de drömmer allt som oftast ljuva 6-drömmar. Vad orättvist!
Jag kom iväg i alla fall, men det var lika blött och kallt som jag förväntat mig. Hade tagit på mig kläder så jag knappt kunde röra mig, men ändå började jag frysa på slutet när kläderna blivit för blöta.
Morgonstund har guld i mun!
Nä fy f...n - inget för mig! Jag är så morgontrött.
Dagens träning blev med andra ord inte särskilt bra för mig och Nacho-pachen. Jag glömde sätta på mig visselpipan. Jag värmde upp Nacho alldeles för dåligt och startade träningen trots att han inte tog godis vilket är ett tecken på att han är alldeles för varvad. Jag var otydlig i träningen och var nog egentligen inte alls på humör. Med tanke på det gjorde Nacho ett bra jobb, men jag är van att han presterar bättre.
Nacho och Qvicka fick gå som par nummer två eftersom Bruno och Unni startade. Jag ska aldrig mer starta ett träningspass om Nacho inte tagit emot godis för det resulterade naturligtvis i lite för hög stressnivå och tre pip. Jag vet att tre pip inte är särskilt mycket, men Nacho brukar vara helt tyst, så tre pip är tre för mycket enligt mig. Det är tecken på att Nacho är uppe i varv och han presterar alltid sämre vid för hög aktivitetsnivå.
Vi började i alla fall med ett bra fotgående när Qvicka gick framför. Vi vek av till vänster och gick mot första station som var en markeringsövning. Jenny kastade en duva som Nacho fick markera. Vi vände om och gick mot ett närsök med kråka. Under tiden hämtade Jenny duvan och kvar fanns en annan duva som var svårt gömd i högt gräs. Jag trodde nog Nacho skulle vidga sökområdet istället för att söka noggrannt vid markeringsplatsen, men han markerade perfekt och hittade fågeln snabbt. Vi gjorde övningen två gånger och varvade med lite tolling och passivitet. Greppen var sisådär, vilket troligen berodde på att fåglarna var tilltufsade och blöta.
Vi gick vidare till ett linjetag som gick rakt uppför en backe mot en sten. En kaja låg i en ganska djup grop bakom stenen. Nacho hade inte sett när fågeln lagts ut, men löste uppgiften utmärkt (trots att jag fick vissla utan visselpipa).
Vi övade tolling och passivitet för att åter skicka Nacho på linjetaget mot kajan i gropen. Lika snyggt den här gången med snabbt upptag och finfint grepp.
Mötte Qvicka på stigen, men Nacho följde mig exemplariskt. Sedan gick vi till Qvickas träningsplats och kollade när hon arbetade. Nacho var helt lugn och tyst vilket jag är så glad för. Han verkar ha förstått mina signaler för passivitet. Vi gick till sista stationen och passerade några änder som vi lagt som störning. Nacho visade att han kände doften av båda men följde med mig förbi.
Sista stationen var dubbelmarkering över en äng. Nacho har ett märkligt förhållande till brunänder. Ibland ratar han dem och ibland verkar han älska dem och tar perfekta grepp. Idag gjorde han någonting mittemellan. Han markerade bra, hittade nedslagsplatserna direkt, tog sig igenom terrängskiften utan problem, men han hade lite för långsamma upptag (tvekade några sekunder, dock utan att titta på mig och fråga om hjälp). Andra anden sparkade han på innan han grep, vilket han inte gjort på ganska länge. Brunänderna var genomblöta och den ena hade tappat fjädrar på ett ställe, så det kan vara en orsak, men oavsett anledning, så hade han kunnat gripa betydligt snabbare. Kajan som låg bakåt som närsök tog han däremot perfekt trots att den också var genomblöt och rejält äcklig, så hur ska man någonsin kunna förstå varför hunden gör som den gör. Det är bara att träna vidare!
Tur att man har trevliga och shyssta träningskamrater som förgyller träningen med gott humör och glada skratt...
Himla bra att blogga om träningen förresten. Jag inledde bloggandet med en känsla av att träningen inte gått så bra, men nu när jag skrivit om träingen så känner jag mig nöjd. Man kan inte förvänta sig att hunden ska vara lika bra varenda gång man tränar. Huvudsaken är väl ändå att den är följsam, någorlunda tyst, träningsmotiverad och hämtar vilt. Och allt det gjorde Nacho-pachen, även om perfektionisten till matte rynkar på näsan åt enskilda detaljer...
- Carpe diem!? (nu ska jag krypa ner i sängen, gosa med Pacho och läsa ut min bok)
För alla som gillar morbida skämt!
.jpg)
