100 meddelanden

Såg precis att Emelie lämnat det 100:ade meddelandet i gästboken. Inte särskilt många meddelanden, kanske några tycker, men för mig är det enormt. 100 meddelanden, över 700 besök i gästboken. Hur många har då inte läst på själva bloggen?

Vem läser egentligen bloggen? Det har jag ingen aning om, men det intressanta är att jag fått höra från olika människor att de faktiskt följer min blogg - personer som jag aldrig trott skulle vara intresserade av det jag skriver. Det är hur underligt och hur märkligt som helst när jag tänker efter.

Här startade jag en blogg bara för att testa lite och för att jag gillar att skriva och summera min träning och plötsligt inser jag att folk faktiskt läser bloggen. Man ger ut en bit av sitt liv till vem som helst som vill läsa. Och man hoppas att det tas emot väl, men är samtidigt medveten om att det finns folk som vill feltolka, prata skit och anmärka. Det är sån´t man får ta, men jag är glad och tacksam för att ingen skrivit något fult om mig eller min träning i gästboken. Vet alltför väl att det drabbat många andra.

Jag vet ju att det finns många olika sätt att träna hund på och att jag själv valt ett sätt som naturligtvis inte alla tycker är det bästa. En del kanske till och med tycker jag tränar fel, men jag känner mig trygg med att jag hittat ett sätt som passar mig och min hund men är samtidigt ödmjuk inför att jag naturligtvis gör massor av fel eller i allafall skulle kunna träna betydligt bättre. Jag har lärt mig oerhört mycket genom att läsa andras bloggar och är tacksam att så många delar med sig av sitt träningstänk och redogör för övningar från kurser och dylikt. Ibland försöker jag ge tillbaka, så gott det går och försöker beskriva hur vi lägger upp vår träning och hur jag tänker så att någon förhoppningsvis kan få träningsförslag eller nya tankar.

Det bästa med min blogg är faktiskt att jag fått nya kontakter inom hundvärlden. Det är himlans kul! Gång på gång funderar jag över hur jag kunnat leva ett bra och stimulerande liv under så många år utan hund. Vad gjorde jag då?

Herregud, jag har engagerat mig i barnen och deras fotboll, slalom och orkestrarna. Jag köpte en motorcykel som jag lärde mig köra, jag köpte ett keyboard som jag lärde mig spela på, jag köpte en mick och en förstärkare som jag försökte sjunga i, jag komponerade musik utan någon vidare framgång, jag började måla akvarell utan att ge mig hän, jag tränade löpning regelbundet och sprang vårrus, blodlopp och tjejmil, blev smal och fick bra kondis men blev inte lyckligare av det. Jag gick universitetskurser och förkovrade mig och inbillade mig att jag ville lägga pengar på en dyr terapeututbildning och somnade till tjocka intressanta kursböcker om kvällarna, jag odlade grönsaker och planterade växter och försökte till och med skriva en bok.

Kul? Utvecklande? Stimulerande?
Javisst, men ingenting, jag säger INGENTING GÅR UPP MOT MIN LILLA NACHO-PACH OCH VÅR HUNDTRÄNING, VÅRA UTFLYKTER TILLSAMMANS OCH VÅR GEMENSKAP MED ANDRA HUNDÄGARE. Det är baske mig det allra roligaste som finns...

Sedan ett år tillbaka jobbar jag med ungdomar som flytt till Sverige från krigsdrabbade länder och som inte har några föräldrar eller släktingar som kan ta hand om dem.
Hundar fyller inte alls samma funktion i deras länder som i Sverige. De tycker det är konstigt att vi behandlar hundar som familjemedlemmar, för i deras länder är hundarna till för att arbeta dvs. vakta gård eller vakta får/getter. En pojke hade funderat på mitt hundintresse och dragit följande slutsats:
- I Sverige tycker kvinnor mest om sina hundar. Sedan tycker de om sina barn och sist kommer mannen.
Det tycker jag var riktigt riktigt roligt sagt, även om det inte var riktigt riktigt sant.
För mina barn är viktigast och högt älskade, men man behöver balans i livet och att ägna sig åt att vara hundnörd på fritiden är att lägga guldkant på tillvaron!