DU och JAG, matte....

Igår fick jag äntligen ändan ur vagnen och tränade spår. Jag har tänkt träna viltspår med Nacho i flera månader, men tappade mycket motivation efter att domaren på öppenklass-provet uppmanade mig att träna i vildsvinsmarker, MEN JAG ÄR RÄDD FÖR VILDSVIN och undviker vildsvinsskogarna i Bålsta, så att börja söka upp de ställena känns inget vidare lockande.

Lite inspirerad blev jag i alla fall av Monica och brorsan Poker som gick öppenklass-spår igår och fick ett andrapris. Poker har tydligen bestämt sig för att han inte vill bli champinjon - han kanske tar det bokstavligt????
Vem fasen vill bli en svamp?

Jag la ett 400-meters personspår i skog med 4 vinklar, 3 pinnar och en leksak på slutet. Spåret fick ligga i en timma. Nacho hade god motivation och spårade fint. Hittade alla pinnar och slut-leksaken. Medan jag väntade på att spåret låg till sig åkte jag till brukshundsklubben för att kolla om Nacho skulle vilja träna i den miljön (läs: om Nacho hade tillräckligt belöningsintresse i den miljön).

Jag tog fram hans roligaste leksaker och det bästa godiset och testade sedan några enkla, ganska kravlösa övningar och belönade med lek. Nacho kändes disträ och ganska trist. Det är så oerhört tråkigt att han påverkas så starkt av dessa hunddofter. Han känns inte som samma hund som när jag tränar hemma.

Jag skulle inte bry mig om det var en viss försämring, men jag känner inte igen honom. Belöningarna förlorar värde och allt han vill är att lukta och intressera sig för dofterna i området. Jag har noga studerat om luktandet kan vara ett sätt att lugna ner sig på (om han nu skulle uppleva att lydnaden är kravfylld) men det är inte alls så. Snarare tvärtom. Om Nacho är intresserad av en fläck kan han erbjuda övningar för att få gå och lukta på fläcken som belöning. Om jag säger åt honom att inte lukta på fläcken (tar honom därifrån) så jobbar han fint med mig utan att lukta, så det är ju inte så att han vägrar att träna, men jag saknar ATTITYDEN och VILJAN.

Jag kan få honom att utföra alla moment i lydnadsettan och lydnadstvåan på planen, men jag vill inte träna en hund som utför moment utan attityd och glädje. Många har sagt till mig att lydnaden ser fin ut, men jag känner att Nacho inte är med på det sätt jag önskar. Många säger också att jag har alldeles för höga krav, men för mig handlar det inte om krav utan jag vill att Nacho ska tycka träningen är jätterolig och vilja göra mer och mer och mer. Så som han är hemma; så oerhört härlig när han står där med sina pigga bruna ögon, öronen pekar framåt och svansen viftar uppfodrande:
- Kom igen! Nu tränar vi matte! Skynda dig då! Jag vill trääääääna!

Det som var tråkigast med att prova lydnaden på klubben var att jag blev så himla besviken och det var ju faktiskt därför som jag bestämde mig för att inte ha några tävlingsambitioner utan bara träna hemma. Det känns så tråkigt att ha massor av idéer och tankar och sedan titta på sin hund och inse att vi inte är samspelta, att vi vill olika saker och att mina belöningar inte är värda ett dugg i dessa sammanhang. Jag blir ledsen.

När jag slutade med lydnaden på klubben kände jag att Nachos och min relation blev bättre. Jag har ju aldrig tränat med hårda metoder eller fysiska korrigeringar, men jag blev så ofta besviken när vi tränade och önskade en annan hund i kopplet. Klart att detta påverkar min relation med Nacho-pachen.

Leslie Mc Devitt har influerat mig så mycket och jag tror verkligen på att vara ödmjuk inför hundens personlighet och förmåga och försöka se vad just min hund har talang för. Leslie berättar själv hur hon i många år haft hund just för att hon älskar hundar. Hon har uppskattat varje hund för den individ den är - med starka och svaga sidor.

När hon började tävla med sina hundar och blev framgångsrik inom lydnad och agility ändrade hon fokus och försökte skapa en tävlingshund av sin tervuerenvalp Rumor. Rumor gjorde allt för att vara tillags och blev duktig, men fick något fel i ryggen och kunde inte tävla lydnad och agility. Leslie blev oerhört besviken för hon hade lagt upp planer för Rumors tävlingskarriär från att han var valp. Hon hade skapat en tävlingshund, men hon hade inte lärt känna sin hund och inte fått den där själsliga samhörigheten som hon haft med sina andra hundar. Vad skulle hon göra? Rumor och hon hade en arbetsgemenskap för han var ju köpt för att hon skulle ha en tävlingshund.

Leslie ändrade tävlingsinriktning och vann en tävling i rally-lydnad. När de tagit emot sitt pris tittade hon in i Rumors ögon och såg att han ville åka hem. Han var inte glad. Hon insåg då att Rumor inte var en tävlingshund - han gjorde det för hennes skull. Rumor trivdes inte på tävlingsarenor som hennes förra hund hade gjort. Hur hade hon kunnat missa att se det? Han presterade ju bra, men han var inte lycklig.

Leslie funderade ett tag och kom sedan på att Rumor visat henne att hon glömt det som var allra viktigast för henne, nämligen det fantastiska i att två olika arter kan mötas och hitta varandra så att ett själsligt möte uppstår.

Är det inte det som är det viktiga? Kanske inte för alla, men för de flesta hundägare finns inget som berör mera än att vistas med sin fyrbenta vän och känna samhörighet. Själv blir jag alldeles tårögd bara jag tänker på den fantastiska känslan när jag ser in i Nachos milda nötbruna ögon och han tycks säga:
- DU och JAG, matte...

Hur i hela världen kan jag vara besviken på en så underbar hund?
Besviken för att han inte vill springa efter en boll i full fart på en lydnadsplan där andra lockande dofter hägrar.
Besviken för att han inte i den stunden vill äta det godis jag tycker att han borde uppskatta.
För vems skull?
För min skull!
För att jag vill att han ska vilja träna lydnad med mig på just den ängen där alla hundlukter finns.

Jag nöjer mig tydligen inte med att han är en fantastisk familjehund, helt trygg och säker vart jag än tar honom, snäll och helt utan skärpa mot såväl barn, vuxna och hundar. Alltid redo att följa med på äventyr och så enkel och lättsam i alla lägen. Det kan springa ett rådjur framför honom som han börjar jaga, men han kommer omedelbart om jag visslar i pipan. Han älskar att spåra (även om han tappar fokus bland vildsvin och färska viltspår) och han älskar att träna jakt med såväl dummys som vilt. Han älskar till och med att träna lydnad - HEMMA. Ja, han älskar faktiskt att vara med mig - men inte alltid på exakt mina villkor. Han är en egen individ med intressen som inte jag alltid delar. Men är det inte det som är så fantastiskt? Att vi är två olika individer, ja till och med två olika arter - en människa och en hund - som försöker förstå varandra utan gemensamt språk och på något märkligt sätt hittar en samhörighet och ett själsligt förband som inte går att förklara för någon som inte upplevt det själv.

På kvällen kryper han upp i soffan, trycker sin lilla kropp mot min, tittar mig rakt in i ögonen, suckar tungt och lägger sitt huvud i mitt knä och somnar.
- Du och jag, matte.

På natten kommer han upp i sängen, tränger sig tätt intill och där ligger vi rygg mot rygg och drömmer våra drömmar. Så fort jag vaknar är han där, tittar sömnigt på mig och kryper upp mot ansiktet och trycker sig nära nära, medan svansen viftar förnöjt.
- Go´morron, ska vi göra nå´t idag? Bara du och jag, matte?

Jag älskar den här hunden och jag tror faktiskt att han är ganska förtjust i mig också...