Jag blir rörd och nästan religiös.
Det började med Stefans skolavslutning. Små söta festklädda barn sjöng sommarvisor med ljusa stämmor, "den blomstertid nu kommer" och så min älskade Stefan som spelar så vackert på sin klarinett. Han står där på scen, spelar ljuva toner och mina moderskänslor svämmar över. Tänk att det är min son - hur kunde det bli så här?
När Stefan och hans kompisar sprungit iväg för att äta tårta kom ett gäng tonåringar in i lokalen med buller och bång. Inga ljusa barnröster längre utan målbrottsstämmor som dundrade i salen.
Aha, nu var det dags för Pontus och hans polare från "högstadiet" att ha skolavslutning. Tjejerna fnissade och kastade flirtiga blickar mot de långa taniga grabsen. "Den blomstertid nu kommer" och "halleluja" sjöngs med betydligt vuxnare röster och 9:orna tog farväl av grundskolan. Pontus kom hem med fina betyg, men gav sig snabbt ut och skejtade med polarna.
Hur i hela världen kan jag ha fyllt 40 år och ha en 15-åring som nästan klarar sig själv? En kille påväg att bli man. En oerhört klok och smart människa med god moral, fina värderingar och sunda åsikter. Jag häpnar och förundras. För 15 år sedan låg han som ett litet knyte hos mig på Danderyds BB. Jag hade den lille vid bröstet och kände en kärlek som var starkare än något annat. Hur är det möjligt? Att jag kunnat åstadkomma något så fantastiskt - nästan magiskt. Ja, den känslan är obeskrivbar. Nästan så man blir religiös...
Jag tänker på 11-årige Stefan som stod där så obekymrat och spelade för sin publik. Är det verkligen min son? En än så länge ganska liten människa men så omtänksam och full av mod och självsäkerhet. Ja, inte vet jag hur det gick till. Kommer så väl ihåg när den lilla parveln föddes på akademiska sjukhuset i Uppsala och jag fascinerades över hur jag kunde älska så mycket. Hur mycket kärlek finns det egentligen? Mycket, mycket, mycket! Nästan så man blir religiös.
Eftermiddagen spenderades med släkten eftersom Ann-Marie tog studenten. Den lilla lilla tjejen som alltid följt med på äventyr i vått och torrt stod där som vuxen kvinna och har gått ut gymnasiet. Hur kan det vara möjligt? Vart tar tiden vägen?
Jag förstår inte det här?
När jag var liten ville jag alltid uppträda och jag stod givetvis på scen och sjöng på skolavslutningen. Jag tyckte det var roligt att uppträda och blev glad och stolt av allas applåder. Jag hade en given plats längst fram och trodde på mig själv. Ibland undrar jag vart det självförtroendet tog vägen. Vad var det egentligen som hände?
Har så svårt att veta hur jag ska uppfostra mina barn. Visst vill jag att de ska ha bra betyg i skolan, göra så gott de kan och försöka få ett bra jobb. Men min inre övertygelse skriker: NEJ, NEJ, NEJ! Prestation är inte viktigt. Det viktigaste är att man tror på sig själv och vågar göra det man vill göra och att man är en bra människa. Inte spelar det någon roll hur bra man presterar utan det som spelar roll är hur man är som människa. Varför får man inte betyg på det???
Det finns människor i min omgivning som är fantastiska. Det är härligt att ha så många runt omkring som vill mig så väl och som är så frikostiga med beröm och uppskattning. Jag är tacksam och återigen blir jag nästan religiös...
Som kronan på verket spelas härmed "Hallelujah" och "I don´t know how to love him" ur Jesus Christ Superstar. Lyssna på det här -vilken inlevelse - nä, det är banne mig nästan så jag blir ...
Men eftersom det här är en hundblogg som tillfälligtvis spårat ur, kör vi tillbaka på rätt bana och presenterar en hundvideo som i alla fall jag tycker är rätt kul.
.jpg)
