De hade en syn på hundträning som jag kände igen från min träning med Sunny och Sixten. Nu kanske det låter som att jag tycker det var dåligt, men det gör jag inte. De hade många bra ideér och metoderna var förstås förfinade och inte alls så enkelspåriga som på min tid. Kanske är det så att det går mode i hundträning precis som inom allt annat. Det är i alla fall alldeles uppenbart att deras metoder fungerar eftersom de nått så stora framgångar inom lydnaden.
Det fanns mycket bra som jag kunde ta till mig, trots min klickerska ådra. Jag har redan tidigare insett att jag inte är 100 % klickersk och har diskuterat detta med flertalet lydnadsnördar. Jag imponeras enormt av de som har klickerkloka hundar - det är så härligt att se och jag vill inte träna min hund med bestraffning och hot. Det är inte rättvist mot hunden, enligt min mening. Det jag däremot gillar är att vara tydlig och visa hunden vad jag vill och vad jag inte vill. Jag har varit emot att använda hjälper och jag har aldrig lärt Nacho något med hjälp av godis i handen, men när jag satt och funderade på Nachos mentalitet och hans svaga belöningsintresse i svåra miljöer så insåg jag att jag nog tänkt fel. Nacho skulle förmodligen må bra av mycket hjälp i de miljöer som är svåra för honom. Hemma går allt perfekt - Nacho är världens bästa lydnadshund. Han tar emot godis och leker med allt - men på brukshundsklubben är dofterna och de andra hundarna värda så mycket mer än mina köttbitar, bollar, gosedjur och allt annat jag försökt belöna honom med. Jag har insett att det enda jag har kvar är att korrigera honom och då har jag faktiskt inte tyckt att det är en disiplin som vi ska hålla på med. Både Nacho och jag ska gilla att träna. Jag vill inte ha en hund som går med sänkt svans och gör som jag säger bara för att den är rädd. Nä, då gör jag hellre något annat.
Men nu har jag börjat fundera på om jag kanske ändå är en tillräckligt bra hundtränare för att klara av att göra välanpassade korrigeringar utan egen ilska inblandad för att få Nacho att förstå vad jag vill att han ska göra på lydnadsplanen. Men då måste jag tänka på att ha 1 % korrigering och 99 % positiv förstärkning. Nacho är tillräckligt vek redan nu och jag vill ha en glad och arbetsvillig hund - inte en hund som gör som jag säger pga. att den är rädd för mig.
Christa och Jessicas budskap var ungefär följande:
Se alltid till att hunden lyckas i nya miljöer. Hjälp hunden att lyckas så att den får gott självförtroende. Utsätt hunden för störningar - korrigera (med rösten) när det gör fel och glöm absolut inte bort att berömma när den gör rätt. Mata den inte bara med godis eller leksak utan kom alltid ihåg det muntliga berömmet (som du har med på tävlingsplanen). Hjälp hunden med upprepade kommando-ord i de moment den har svårt. Om helt om halt inte fungerar så säg "fot" innan du vänder om.
De använde sig av ett "runda-kommando" som innebar att hunden skulle runda ett föremål så att den sedan spontant kom in mot föraren. I detta läge tränades sedan ställande, sättande och läggande och du kunde även använda det vid träning av ingångar både med och utan apportbock. De visade även explosiva starter (som finns i klickertänket) men kombinerade detta med att föraren vände sig om mot hunden när den kom farandes, ropade stå, visade att hunden skulle stanna fort med hjälp av kroppsspråket och kastade bollen till hunden i exakt samma ögonblicket som kommadot sades. Detta varvardes med raka inkallningar medan föraren sprang ifrån hunden och lät den fånga leksaken i farten (föraren höll leksaken dinglandes i handen).
Instruktörerna tyckte vi startade för ofta i utgångsposition och menade att det är bättre att låtsas slänga en godis bakåt och sedan låta hunden komma upp i fotgående och belöna där. De gillade inte att vi rörde oss när vi belönade utan ville att belöningen skulle komma när föraren stod i utgångsposition. Belöningen skulle trilla ner från handen så hunden kunde gripa belöningen i farten. De ansåg också att externbelöning kunde vara jobbigt för hunden eftersom den var tvungen att tänka både på uppgift, belöning och förare samtidigt. De ansåg att belöningen huvudsakligen skulle komma från föraren.
De betonade flera gånger att det var förarnas uppgift att ge hunden ett gott självförtroende. Att se till att hjälpa hunden när den inte förstår övningen och att alltid göra det väldigt lätt för hunden på nya platser och före varje tävling, så att hunden känner sig duktig.
Det fanns förstås mycket mer som jag skulle kunna skriva om, men det som fastnat i hjärnan på mig är tankarna instruktörerna hade kring att hjälpa hunden väldigt mycket och att korrigera hunden när den gör fel.
Tjejerna i finska landslaget pratade mycket om att hjälpa hunden att göra rätt och att korrigera när den gör fel. Ett svart-vitt tänkande som jag väl känner igen. Det fanns många bra tankar och flera metoder som jag blev förtjust i när de visade hur de tränar hund, men det här med korrigeringar snurrar runt i mitt huvud, eftersom jag under två år försökt sätta mig in i klickerfilosofin där korrigeringar är lite av ett skällsord.
Min hjärna har jobbat på högvarv och jag har skrivit ner några av mina tankar kring korrigeringstänket och klickertänket.
Jag har tyckt att många korrigeringar kännts orättvisa mot hunden som inte alltid förstått vad och varför vi korrigerar. Det finns duktiga förare som kan utföra korrigeringar på ett bra sätt. Det är dom förarna som når framgång med korrigeringstänket. Om man lyckas korrigera på ett sätt som vare sig gör hunden låg eller får den att tappa motivation, utan istället koncentrerar sig bättre och fortfarande tycker träningen är rolig så fungerar korrigeringar utmärkt. Problemet består väl ofta av att förarna inte korrigerar i rätt tid och i rätt situation och att de blir så arga på sina hundar. Med dålig tajming och irriterad förare blir korrigeringarna negativa i hundträningen. I alla fall om man vill ha en glad svansviftande hund på planen. Dessutom verkar det av någon märklig anledning vara lättare att korrigera än att uppmuntra. De finska instruktörerna fick gång på gång påminna förarna om att berömma hunden när den gjorde rätt och uppmuntra med rösten när de gav belöningen.
Det är så himla lätt att korrigera på fel sätt - att föraren tar i för mycket, skrämmer hunden, gör den mindre motiverad och osäker. Instruktörerna var noggranna under teoriavsnittet med att korrigeringarna endast ska utföras när hunden kan övningen, men slarvar med utförandet, men när vi sedan praktiserade på lydnadsplanen tyckte jag att hundarna fick korrigeringar trots att de inte förstod. Och hur vet man förresten när hunden kan övningen och när den inte kan övningen? Bara för att hunden kunnat övningen förut så är det inte säkert att hunden kan övningen i en annan situation eller vid en annan tidpunkt med andra förutsättningar. Det gäller att ha huvudet med som förare när man ska jobba med korrigeringar och det tror jag tyvärr att många inte har. Inte jag själv i alla fall. Det är just därför jag är så rädd för korrigeringar. De gånger jag korrigerat Nacho har jag varit missnöjd och irriterad över något som han gjort fel och i det läget ska man nog inte korrigera eftersom korrigeringarna ska vara anpassade till situationen och ges utan ilska från föraren.
Jag är glad att jag började med klickerträning när Nacho var valp. Många tror att det bara handlar om att klicka med klickerdosan, men de som tror det har inte satt sig in i klickerfilosofin. Du behöver inte ens använda klickern för att vara klickersk. Men du använder dig inte av korrigeringar och bestraffningar, du tränar hunden att själv hitta de beteenden du vill ha och du förstärker allt bra som hunden gör. Ja, du förstärker till och med när den är på väg att göra något bra. Hjälper används ibland, men så lite som möjligt och du lägger ansvar på hunden. Det betyder att du låter bli att curla hunden så mycket i träningen. Du ger massor av belöningar för frivilliga bra beteenden och sätter kommando på beteendet först när det är perfekt utfört. Man arbetar strukturerat med att höja kriterierna (svårighetsgrad på övningen) i lagom takt.
Det som är bra med klickerträningen är att det inte gör så mycket om man gör fel. Visst kan man förstärka fel beteenden, men så länge man är rättvis mot hunden och hunden tycker det är kul att träna spelar det ingen roll om man gör fel. De få gånger jag tappat humöret och låtit min egen frustration gå ut över Nacho i form av elaka korrigeringar får mig däremot att undra varför i hela friden jag ägnar mig åt hundträning. Hundträning ska vara en rolig hobby och det ska vara kul. Både för mig och min hund. Annars får det vara för min del!
Att göra fel i korrigeringsmetoder kan däremot gå riktigt illa. Jag blir uppriktigt ledsen när jag ser hundar korrigeras och det är uppenbart att de inte förstått varför utan bara blir rädda. Det är så orättvist mot hunden som försöker så gott den kan, men faktiskt inte förstått vad föraren ville. Jag tror inte heller att det gagnar vare sig träning, koncentrationen eller motivationen på något enda sätt.
Hur gör jag då för att få Nacho att vara med på den träning jag vill utöva? Är jag duktig nog att endast förstärka rätt beteenden och på så sätt få Nacho motiverad att vilja jobba med mig i alla lägen, trots störningar av olika slag. Nej, det är jag inte. Nacho fungerar ju som sagt alldeles utmärkt som lydnadshund på hemmaplan, men inte på brukshundsklubben med störningar. Nu tror säkert många att det beror på alldeles för lite träning på brukshundsklubbar och i främmande miljöer, men ingen kan ha mer fel. Eftersom jag vet hur viktigt det är med miljöträning har jag haft med Nacho precis överallt. Under hans första levnadsår besökte vi olika hundevenemang kontinuerligt. Problemen men Nacho uppkom inte förrän vid könsmognaden runt ett års ålder. Nacho fungerar bra vid träning i centrum och med människor, men det är hundarna och alla hunddofter som ställer till det. Hur ska jag hantera det utan korrigering? Hur ska jag göra när de godaste köttbitarna eller de roligaste leksakerna inte är värda något alls i de sammanhangen?
I klickervärlden finns olika uppfattning om korrigeringar. För några tränare är allt korrigeringstänk förbjudet. Allt bra som hunden gör förstärks – det dåliga ignoreras. Om hunden inte gillar träningen eller momentet och det inte går att förstärka rätt beteende med belöning ska man inte träna utan ägna sig åt något annat som hunden gillar att göra. Antingen samarbetar man på bådas premisser eller så lägger man av och gör något annat istället.
Det finns klickertränare som använder sig av negativt straff vilket innebär att hunden går miste om sin belöning när den gör fel. Vissa hundar blir låga av detta, de vill så gärna ha sin belöning och blir besvikna när den uteblir, medan andra hundar triggas av det och försöker göra rätt. En del använder sig även av time-out, dvs. om hunden inte deltar som föraren önskar få den gå av plan en stund och sukta efter att få gå in och försöka på nytt igen.
När jag tränar Nacho är det mitt ansvar att göra det enkelt för honom att förstå vad jag menar. Det är mitt ansvar att sätta kriterier som han har en rimlig chans att klara av. Det är mitt ansvar att ha ett gott humör och behandla honom shysst. Mina tankar efter kursen med de finska instruktörerna är trots allt att i en miljö med många hundar och dofter så kanske det flesta lydnadsmoment är för svåra eller för ointressanta för Nacho. Han vill helt enkelt inte träna då. Han vill titta på hundar, lukta på fläckar och allra allra helst springa runt och uppvakta härliga tikar och leka med de flesta av hanhundarna. Sedan vill ha pinka på minst 100 olika ställen och kanske, ja kanske komma in en kort vända till mig för att ge mig en snabb puss för att sedan återgå till sina älskade hundkamrater.
Så nu sitter jag här och funderar; ska jag prova korrigering på lydnadsplanen för att få honom att förstå att han ska fokusera på mig och strunta i de andra hundarna och de spännande dofterna? Vad gör man när varken belöningar eller negativt straff fungerar? När hunden verkligen föredrar att göra något annat som är oförenligt med det som jag som förare vill att hunden ska göra? Jo, korrigera, men med rätt sinnesstämning, rätt timing och med massor av positiv förstärkning så fort hunden gör rätt.
Men klarar jag det? Jag vet inte. Har sett alltför många förare som tar i för mycket, för ofta och med ruskigt dålig timing. Och så vill jag helt enkelt inte göra…ja, vi får se!
Har man inget annat att grubbla över så kan man fundera över sådana här saker, eller hur?
.jpg)
