Tokig kvinna med rävliknande hund

Är man knäpp så är man...
Idag på promenaden började jag träna Premacks princip igen, där jag belönade snyggt fotgående med luktorgie på pinkfläckar. Jag kom att tänka på CU-kursen och Åsas snack om att hunden vid alla orienteringspunkter frivilligt ska söka upp mattes blick för att invänta besked om vad som ska ske härnäst. Jag stannades således till då och då under promenaden för att låta Nacho ta kontakt med mig en stund och vänta på att vi skulle gå vidare på mitt "okey". Nacho gillar inte att stå still så det är bra träning för honom. Vid varje krök och vägpassage gjorde jag på samma sätt och Nacho fattade fort principen och blev riktigt duktig.

Vi träffade en hund på gångvägen. Nacho gick fint vid sidan i hopp om att få frisignal, men när vi kommit ca 20 meter ifrån hunden så sprang matten rakt upp i skogspartiet med hunden vrålskällandes (de skulle ha behövt gå på CU-kursen!) Nacho tappade position och drog framåt förstås, så jag vände tillbaka några meter så att Nacho skulle kunna erbjuda fotposition igen, vilket han förstås gjorde. När vi kommit fram till platsen där hunden avvikit gav jag "okey-kommando" och började intresserat gå och rota i gräset där Nacho letade efter den andra hundens spår. Nacho blev alldeles till sig av lycka när jag också intresserade mig för lukten(vilken lukt?). Sedan lät jag Nacho spåra där den andra hunden hade försvunnit och han följde noggrannt spåret ca 50 meter tills vi kom ut på en annan gångstig. Då avslutade jag "belöningsspåret" och vi fortsatte vår promenad.

Efter ett tag närmade vi oss ett övergångsställe. Fint, tänkte jag. Nu ska jag stanna här till Nacho tar ögonkontakt och sätter sig vid sidan (utan kommando). Nacho fattade först ingenting - stod bara och stirrade ut på gatan och ville gå vidare. En bil kom farandes på vägen och STANNADE. Helsicke, tänkte jag...bilen stannar för att låta oss gå över vägen och jag tänker inte gå över förrän Nacho erbjudit sittande med ögonkontakt... hmm... vänta, vänta, vänta...men föraren ville inte vänta utan började ge tecken åt mig att gå över... jag kände stressen komma, men så tänkte jag...kör då - kör då - om du inte vill vänta på oss, men bilen körde inte. Jag väntade ytterligare några sekunder och började tvivla på att vi någonsin skulle komma över vägen. Som tur var erbjöd Nacho ögonkontakt efter ytterligare några sekunder, så jag "okeyade" och så gick vi över vägen. Bilföraren måste ha trott att jag var galen eller kanske hade frusit fast i marken. Ja, herregud, jag är inte riktigt klok, sa jag till mig själv och gick skrattande hemåt. Det där pratandet och skrattandet med mig själv gjorde nog inte saken bättre i bilförararens ögon. Jag kan höra henne berätta om episoden för sin man;
"Det var en tokig kvinna med en rävliknande hund som vägrade gå över gatan trots att jag både stannade och vinkade förbi henne. Hon såg helt inåtvänd ut och till råga på allt både pratade och skrattade hon för sig själv när hon gick över gatan. Det finns många konstiga människor här i bygden..."