Magsjuka och filosoferande

Jag har haft magsjuka. Har kännt mig lite bättre idag, men har inte vågat äta och känner mig lite febrig och väldigt matt. Men man kan inte sova hur länge som helst så tristessen i sängen fick mig att pånytt ta upp boken "Lydnadsträning i teori och praktik" av Cecilie Köste och Morten Egtvedt. Boken handlar om klickerträning. Jag läste boken när den precis kommit ut på svenska under 2008, men kände att jag behövde fördjupa mig i innehållet. Och det var verkligen rätt tänkt - för nu har jag nått en ännu större förståelse för klickerprincipen. Egentligen handlar det ju om inlärningspsykologi vilket jag redan kan ganska bra efter att ha gått en ubildning inom KBT, kognitiv beteendeterapi, men för människor. Det som är så himla spännande är att samma principer för inlärning gäller för djur, man har bara ändrat på metoderna lite grann.

I boken finns en text om retriverfolks uppfattning om hundars "will to please" vilket jag tyckte var spännande skrivet.
Författarna menar att ingen hund är "willing to please", däremot är de "willing to eat" och "willing to stay out of trouble". Jag vill väl tillägga att "willing to play" också är viktig för hunden samt "willing to catch" för den glada apportören. Dvs. om jag gör som föraren säger får jag antingen mat, lek, hämta fågel eller så slipper jag bestraffning. Författarna menar att kommentarer som: "min hund jobbar för mig, för att jag är en bra ledare osv. är felaktiga slutsatser. Hundar jobbar för att få något som de vill ha eller för att undvika något obehagligt. Några andra alternativ finns inte. När vi ger vårt kommando vet hunden att den antigen kan tjäna något på att göra det vi säger eller att undvika bestraffning genom att göra det vi säger. Hundägare som påstår att "hunden ska göra det för att jag säger det" jobbar mycket med obehag. Och hundar vill undvika obehag vilket betyder att den lyder och gör som ägaren säger. Retrivers har ofta så stark jaktlust så att korrigeringar inte påverkar dem så mycket. De vill jobba (apportera) ändå. Men jag som har en vek tollare där apporteringslusten inte är 100-procentig bör nog bara använda mig av postiv förstärkning och negativt straff. Positiv förstärkning innebär att man förändar ett beteende (lär hunden ett beteende) genom att tillföra något som hunden tycker om tex. godis eller lek. Negativt straff betyder att hunden går miste om något den ville ha eftersom den inte gjorde rätt, tex. hunden får inte godis eftersom den la sig på kommandot stå.

Ja, det fanns naturligtvis mycket mer att läsa. Men jag vill också berätta om ett kapitel som handlade om habituering kontra sensitivisering. Vi testade ju om Izors reaktioner på skott skulle avta om han utsattes för skott under given tidsram utan att något som helst hände. Izor är ju inte skott-rädd utan han går igång på skottet eftersom han tror han ska få hämta fågel/dummy efter skottet. Det var spännande att se hans reaktioner. Han var övertygad om att det hände något roligt långt där borta och blev till en början väldigt frustrerad över att inte få springa dit. Men så småningom lugnade han ner sig och det slutade med att han satt ner, andades lugnt och var helt tyst. Det enda tecknet på stress var att han slickade sig om munnen (lugnande signal).

Köste och Egtvedt (Lydnadsträning i teori och praktik 2008) skriver följande:
Om hunden reagerar mindre och mindre på skott för varje gång den utsätts för skott, sker en habituering. Om vi övernattar i närheten av en järnväg är det troligt att vi kommer vakna när tåget passerar. Människor som bor i området vaknar sällan - de har habituerats (men de kan däremot vakna om tåget inte kör förbi). Det är dock så att upprepade presentationer av stimuli ( i det här fallet skotten) även kan leda till ökade reaktioner - det kallas för sensitivisering. Om hunden reagerar starkare och starkare på skott för varje gång det skjuts (och efter hand även på andra höga ljud ) pågår sensitivisering. Om stimulusen (dvs skottet) är för starkt kan man få sensitivisering istället för habituering. Det är alltså viktigt att starta med svaga skott på långt håll. Om vi ser antydningar till sensitivisering ska träningen avbrytas och nästa pass förändras så att stimulusen påverkar hunden mindre.

Så det är ju oerhört viktigt att kolla hundens reaktioner och vara uppmärksam på om metoden fungerar eller inte. Man måste träna ofta och ha en plan för hur man ska öka svårighetsgraden, tex. skytten kommer närmare och närmare, föraren står upp istället för sitter osv osv. Jag tror man måste vara oerhört noggrann i sådan här träning för att lyckas. När man kommit så långt att hunden är lugn vid skott kommer den allra svåraste biten och det är att få hunden att inte gå upp i stress när den pånytt får hämta fågel/dummy vid skott. Och ska man ha en jakthund så måste den ju klara detta. Då är risken stor att en enda association dvs. skott = hämta fågel får hunden att återgå till sitt gamla beteendemönster. Då gäller det verkligen att vara tydlig och konsekvent. Om hunden går upp i varv, så får den inte apportera.