Nacho-pacho och utmaningen

Idag har jag försökt klättra i rang. Jag har länge funderat på varför jag är så snäll jämt. Andra hundar morrar, drar i kopplet och gör utfall mot mig, men jag har helt enkelt varit en mes. Snälla lilla Nacho, som matte är så stolt över. Nä, nu får det vara nog, tänkte jag. Är ju snart ett år ändå och lite tuff borde man väl få vara då. Så jag bestämde mig för att utmana första bästa hund jag träffade och det råkade bli en stor svart en. Matte trodde inte det var sant. Stod bara och gapade och trodde att det var den andra hunden som morrade. Men det var faktiskt jag. Först sprang jag fram till hunden, sedan visade jag att det är jag som vill bestämma. Har tränat lite på det, så nu är jag ganska bra att gå runt på fyra stela ben, hög svans och uppborstad frisyr på ryggen. När den andra hunden inte sa emot förstod jag att jag kunde vinna. Han var lite stor förstås, men jag hoppade upp med framtassarna på hans rygg, morrade allt jag kunde och försökte bita lite i hans hals. Det var svårt att nå för han var väldigt stor. Först stod han blickstilla, sedan glodde han på mig en stund och slutligen skakade han sig och då föll jag ner igen. Han tittade skarpt på mig, puttade på mig med tassen och gick sin väg. Där satt jag, alldeles paff och visste inte längre vad jag skulle göra. Matte höll förstås på att prata med den andra matten och tro det eller ej, men den stora hundens matte skrattade åt mig. Uhh, vad pinsamt. Sedan kom den stora hunden fram till mig igen och då vågade jag inte längre morra, så jag gjorde som jag brukar dvs. svansar runt och ställer mig in. Tillbaka till messtadiet! Men matte var nöjd. Hon vill tydligen ha en mes till hund!